Hur långt ska de behöva gå?

"Skadorna ska tas omhand utan att fördöma och skuldbelägga och fokuseringen bör ligga på händelseförloppet som ledde fram till skadetillfället snarare än på själva såren i sig."  Jag läser rad efter rad i hälso-sjukvårdslagen, jag checkar av fel efter fel som gjorts i möte med mig, natten till idag på storumans sjukstuga. Det knyter sig i magen när jag tänker på vad som hade kunnat hända om jag inte hade haft min fina vän med mig, som fick bevittna hela detta kaoset & som fanns hos mig när sjukvården ännu en gång kastade ut mig. Jag blir rädd för hur absurt & helt galet fel saker & ting är inom sjukvården. Jag blir nekad mina rättigheter gång på gång, jag blir smutskastad hit & dit, dömd för mitt lidande. Vården får mig att framstå som en galning, som någon som är aggressiv & högljudd helt utan anledning.  Jag kommer dit med sår på min vänstra arm, jag blir bedd att gå hem & återkomma morgonen där på vid kl 07:00, för att då få en bedömning av läkare om eventuell suturering. Jag ifrågasätter & försöker få sköterskan att förstå att jag behöver hjälp nu. Jag får höra att deras nya "policy" är att om det inte är akut så ska man vänta 6-8 timmar innan man syr såren. Jag fullständigt kokar över, ifrågasätter sköterskans kompetens & utbildning, varpå sköterskan blir förbannad & hotar med att ringa vakten som ska komma & kasta ut mig. Gör det, ring vakten, om det är på den nivån du ligger. Jag får höra att jag borde åka tillbaka till psyket, eftersom det är där jag verkar höra hemma. Jag brister ut i gråt, står där med mina bara armar med blodet som rinner, ber om att få den minsta hjälpen - sy bara mina sår nu, är det så mycket begärt? Jag avskyr redan mig själv för att jag gjort dom, så hur fan tänker man att jag ska kunna gå hem & sova, precis som om ingenting har hänt & sedan återkomma dagen där på. Läkaren ville prata med mig i telefonen, varpå jag pratar med honom, men han lägger tillslut på eftersom jag visst blev för "aggressiv" & ifrågasättande.  Slutligen så kokar paniken så pass att jag avviker ifrån sjukstugan, går hem, ringer 1177 & rådfrågar. Berättar om min situation & bemöts med respekt, förståelse & empati av en gullig dam i andra änden luren. "Men vilket elände du har, varför behandlar dom dig så? Såhär får det ju inte vara". Ingen aning. Jag är väl inte ens vatten värd, tänker jag.  Det hela slutade på akuten i Lycksele, där dom tog väl hand om MIG & mina SÅR. Dom trodde inte sina öron & såg på mig med häpnade blickar. Samtidigt som dom, precis som jag, sedan sa att de i och för sig inte var så förvånade.  Okunskapen dödar, maktlöshet dödar, det resulterar i självmord, när FAN SKA SAMHÄLLET FATTA? Storumans kommun som har så mycket problem med just självmord, på sjukstugan där så kan jag tala om för den som vill veta - att där så späder dom på risken för självmord hos patienter som mår psykiskt dåligt. Det är tamefan döden själv att söka vård på den där förbannade sjukstugan. Inkompetens i överflöd, okunskap & ingen som helst förståelse för att ord sårar. Glappa käftar hos vissa doktorer, så ibland vet man inte ens vart man ska ta vägen... Jag lider! Jag manipulerar inte. Jag har ångest, jag hittar inte rätt, jag är inte där för att störa er. Jag gör precis det som jag vårdats för. Se mig. Respektera mig, visa empati. Visa att ni är människor, att jag är en människa. För även jag, ÄR faktiskt en människa. Varför är det så svårt att förstå? Varför får jag inte bara samma omvårdnad som den som har fått en stroke eller brutit armen? Vill vården ta död på mig på riktigt? Jag är i princip utkastad från psyk, pga platsbrist, primärvården förstärker min lust till att bara vilja dö & jag får bara höra hur hopplös jag är. Snälla, jag är bara en människa med för mycket lidande & för lite verktyg. Gör inte såhär emot mig, jag ber er sluta... Ta inte mitt värde som människa ifrån mig på det här sättet. Allt jag vill är att bara få må bra, men så fan heller att jag någonsin kommer att kunna må bra i ett samhälle där allt bara är förutfattade meningar när det kommer till mig & mitt mående. Vården lyssnar inte, vården stjälper mer än vad dom hjälper mig...Jag går sönder. Jag är så trasig. Varje andetag tar emot. Fyfan...