Hjärtat sitter som utanpå..

Mycket har tagit sig upp till ytan & det känns som att jag ännu en gång är tvungen att sortera upp allt. Jag kantas med outhärdliga känslokaos, flash backs, sorg, saknad, längtan. Jag är hysterisk inombords & utåt så vet jag inte vad jag är. En mer död än levande människa? Kroppen skriker efter ork, sömn, ömhet, näring & alltså ja, balans. Jag tappar bort mig själv flera gånger om dagen & det slutar med att jag möter mig själv i slutet av dagen, för då ska jag få känna & höra. Allt på samma gång. Det är som en tondöv kör i mitt huvud. Allt flyger omkring & låter förfärligt, jag kan inte greppa något alls. Jag är chanslös.  Jag vaknar upp på mornarna med samma ångest som jag somnade med. Jag somnar med samma ångest som möter mig när jag slår upp ögonen. Den kör slut på mig ifrån morgon till kväll, jag får aldrig vila. Jag försöker att hantera sånt som inte går, jag försöker att ge mig på sånt som jag egentligen inte orkar & allt slutar med att jag sitter i mitt hörn & skäms så fruktansvärt. När blev jag såhär svag? Såhär chanslös emot allt vad minsta lilla motvind är? Jag är mer skör än vad självaste glaset är, så feg & rädd & ängslig. Jag backar för minsta lilla & jag kommer på mig själv att vara så tom. Dagarna är långa men ändå inte alls långa, för allt går bara på något sätt så försiktigt förbi mig & jag dras med rädslan för precis allt, var jag än är, vad jag än gör. Jag har nog aldrig varit såhär psykiskt & fysiskt utmattad, någonsin. Samtidigt dessutom. Och jag vet inte vad jag behöver? Jag verkar aldrig bli nöjd.. Vissa människor förstår & vill väl, medan andra är helt oförstående & bara är ute efter att förstöra. Jag slutar aldrig att förvånas över hur elaka vissa människor har mage till att vara. Det märks att dom som är värst, inte själva har någon aning om vad jag dagligen kämpar med. Onödiga kommentarer, onödiga påhopp & ett allmänt otrevligt beteende, varför slutar jag aldrig att förvånas? Jag kommer aldrig att kunna lita på en människa till 100% efter allt jag fått stå emot & upp för. Jag har svikit mig själv pga andra, andra människor som inte vill se mig lyckas med något. Människor som endast är ute efter att förstöra för mig, är människor som jag ligger före. Jag är många gånger alldeles för smart för vissa människor & det hatar jag, för jag är så lätt sårbar & har alltid nära till alla mina känslor & det hatar jag, för andra människor styr mig på så sätt. Ibland vill jag liksom bara fly ifrån mig själv men så kommer någon i vägen & för mig tillbaka till mörkret inom mig.  Imorgon är det farsdag & jag märker hur otroligt mycket mina tankar & känslor kring det, har förändrats sedan förra året. Jag har nu börjat vänja mig med sorgen & längtan efter en pappa. Jag saknar att ha en pappa... Det som gör mest ont, är att jag aldrig ens fick någon chans till att påverka min syn på hur en pappa ska vara, för jag fick bara ett alternativ & det känns inte rätt. Jaja, en stor applåd till alla pappor som är som en pappa ska vara till sina barn. Jag önskar att jag också fick en sådan människa med den titeln på sig, i mitt liv. Som förtjänar den också.