”Hjärnspöken”

Jag antar att jag kanske bara måste börja inse, att livet verkligen inte är den ena dagen den andra lik.. Jag kanske måste börja inse, att livet kanske är såhär; "svart eller vitt". För jag vet inte längre, jag vet inte hur länge till jag vågar känna mig, bara en aning trygg, eller hur länge till jag orkar hoppas på något. Jag går sönder när jag tittar framåt, jag blir sådär kall i kroppen & i magen växer sig bara klumpen av oro, större & större.  Jag kan inte förklara hur det känns när hela min värld drabbas av "katastrofer" som innebär ett ständigt krigande. Jag kan inte förklara hur ont det gör i mig varje gång som jag försöker att tro på mig själv, fast att det i slutändan resulterar i att jag inte alls lyckas & inte alls känner mig manad att ta en enda fight till. Jag kan inte förklara, varför jag med jämna mellanrum bara faller samman. Tvångstankarna, katastroftankarna & skuldkänslorna, dom finns där hela tiden & det är inte förrän nu, som jag på riktigt inte vet hur jag ska förhålla mig, hur ska jag bete mig? Det är så mycket, så oändligt mycket som vissa morgnar får mig, att inte vilja slå upp ögonen ens en gång. Det är så fullt inom mig, att jag förr eller senare kommer att explodera, för nu vet jag att det börjar bli sådär jätte för mycket för mitt trasiga psyke att bära på, att hantera.. Jag vet inte vad jag behöver, vad jag ska leta efter, eller vad som måste ske för att jag ska kunna bli någorlunda återställd igen. Det känns som att jag inte känner mig själv just nu, det känns bara som att jag inte finns.. Fast det kanske jag aldrig har gjort heller...  Jag kan inte rå för att jag helt plötsligt bara glider iväg, in i min egna upp&ner vända värld, för jag märker aldrig ens att jag gör det.. Jag blir bortom allt det andra, bortom alla dom andra, bortom det som är på riktigt. Jag vet inte vad som känns mest, men jag vet att om jag flyr lite grann, så kommer jag lite på avstånd, men bara för ett tag, för det som finns, det finns kvar precis som det är & precis där jag lämnade det. Jag försöker liksom ta vägar förbi, men diket blir för nära & då slutar det med att jag faller handlöst ner i det vidriga diket som består av leran som jag hjälplöst bara sjunker igenom.. Jag försöker att samla ihop varje liten gnista av något slags hopp, jag försöker att leta fram sånt som kanske kan göra mig lite morsk, något som kanske uppmuntrar mig, om så bara ytterst lite. Jag försöker att prioritera det som är viktigaste & det som jag helt enkelt bara  "m å s t e" göra. Jag måste försöka finna någon slags rörelse, något som kan få mig att flyta upp en stund, om så bara för någon sekund, för jag måste få komma upp till ytan bara, för annars... ja, annars då kvävs jag.  Någonstans, långt där inom mig, så finns det något som säger mig att jag måste börja gå nu. Med små, små steg, så måste jag bara börja gå ifrån, vända ryggen till & bara gå. Jag vet vad ensamheten innebär & jag vet, att det som inte längre betyder något, inte är värt att kämpa för. Kanske var det så att jag aldrig skulle ha öppnat upp mig, jag kanske skulle ha låtit dörren stå på glänt & istället för att jag tillslut slet upp den, låtit någon annan få slita upp den & finna mig, istället för att jag klev ut själv. Jag har blottat min insida, mina rädslor, värderingar, känsliga & allt för hemska tankar, för så många människor. Kanske till och med för, FÖR många människor, jag vet inte. Men allt var inte tänkt, det var inte tänkt att jag skulle tynga, eller på något sätt förstöra för någon... utan jag var bara så omedveten & på något sätt så fåfäng, att jag aldrig såg hur mycket jag faktiskt skulle förstöra.  Men nu vet jag, att livet i ett hörn må vara bekvämt för stunden - men inte i längden, men kanske vågar jag kliva ut någon gång i sänder & bara visa att "jag finns kvar".. För så lätt försvinner trots allt inte ett problem... Det är svårt att låta sig synas i ljuset, för då kallar jag ju på uppmärksamhet & det har jag lärt mig, att så blir man inte en självständig flicka. Jag vill egentligen bara säga förlåt, be om ursäkt & tala om för alla dom som jag har krävt tid & energi av, att jag är väldigt ledsen för det. Min spontana känsla är bara så brutal som att; -Det känns så fel att andra ska behöva lägga ner tid utav sina egna liv, på mig. Jag, som ändå inte är kapabel till att på något sätt, kunna ge något tillbaka. Jag förstår ändå någonstans varför avståndet mellan mig & andra människor har blivit så långt som de blivit - jag menar, vem skulle orka med något som jag knappt själv orkar med? Men jag önskar ändå, att jag vore något som var till någon nytta, att jag kunde vara något som på något sätt jämnar ut allt det ojämna, men det kan jag i alla fall drömma om & det är väl kanske bättre än ingenting alls, eller? (Missförstå mig rätt, jag är tacksam för de som bryr sig om mig, absolut! Med om jag säger såhär; Det är min hjärna som talar i detta inlägget..) Jag ska inte förvirra mer, inte ta mer eller kräva något mer, utan nu ska jag bara låta allt ske, låta allt bli som det blir.. För helt ärligt - jag orkar inget annat just nu, jag är långt ifrån allt vad förtjänst är..