Hela världen känns så kall..

Fredag, eller fredagkväll dessutom.  Här sitter jag i en skabbig & äcklig rökkur utanför entrén på psyket i Skellefteå. Wow, riktigt fredagsmys. Eller? Nej, helt ärligt så tror jag nog aldrig att jag känt mig såhär utstött utav mitt egna liv. Liksom, när fan blev jag såhär sjuk? Idag har jag varit inskriven på psykets slutenvårds avdelning i 39(!!!) dagar, vilket känns för jävligt må jag säga.. Jag sket i sjukhusmaten till middag ikväll, jag orkade inte ens fråga vad som serverades, utan jag gick ut istället. Ångesten var för brutal för att jag skulle kunna få i mig någon mat. Jag gick en vända ner på stan, folk överallt. Folk som stod utanför restauranger i stora sällskap, rökte, skrattade & mest troligt "after work-ade". Familjer som gick tillsammans in på restauranger för att äta middag tillsammans, kompisgäng i klungor som fnittrar för glatta livet, en väl sminkad tjej på cykel & så, jag...   Meryam, hon som går där ensam, med rödgråtna ögon, rosen röda kinder, med blicken konstant fäst ner i marken, raska steg, volymen i lurarna på max i ett försök att stänga ute omvärlden & med stämpeln "psykfall" i pannan. Eller ja, tror hon iaf. Jag vet inte om det är så, eller om det "bara" är min hjärna, men alla kollar på mig, så därför undrar jag, står det psykfall i pannan på mig? Ser man att jag är direkt kommen ifrån psyket eller? Äsch, jag vet inte, men jag tror minsann det.  Jag kan inte förneka att ångesten bara blev värre av den där "rundan i stan". Jag vill också... leva. Jag känner mig inte som en människa längre. Jag är ju mer bara en sjuk patient. Sorgen väger så tungt ikväll, allt gör så förbannat ont. Det är kallt, jag fryser, den enda doft jag känner är stanken utav alla fimpar som ligger här inne i rökkuren. Tänk om jag också fick sitta vid min familjs matbord, äta god mat, vara varm, dela skratt tillsammans & att jag bara fick känna den kärlek som jag längtar efter så mycket just nu. Bara få en kram, jag minns inte ens sist som jag fick någon kram utav någon. Eller jo, det var nog sist jag var hemma, då fick jag en kram utav mamma..  Det värker i hela mig, jag känner mig så patetisk som sitter här i en jävla rökkur utanför psyket & gråter, för jag är så satans förstörd. Jag tror nog aldrig att någon fattar hur ont det faktiskt gör. Jag gruvar mig för att gå in, dels för att personalen som jobbar ikväll inte är några favoriter men också för att känslan av att känna sig instängd, direkt kryper på så fort jag sätter min fot i den där byggnaden.  Men jag får ju skylla mig själv att jag ens är här & att jag dessutom är KVAR här. Jag menar, om jag bara hade hållt min käft & inte var så känslosam & naiv hela tiden, då hade jag ju varit fri här ifrån. Om jag aldrig hade berättat om dom här mörka tankarna för Dr.Satan, då hade jag inte suttit här & hatat mig själv. Då hade jag åtminstone suttit i min varma bil, hemma någonstans i skogen & hatat mig själv istället. Men det är ju lätt att säga, nu såhär i efterhand med facit i handen..  Jag vet på riktigt inte vad jag ska göra av mig själv längre. Jag vet inte ens vad mer jag har att säga & att det jag redan sagt, bara är jävligt deprimerande, sorgligt... Jag önskar fan INGEN det här helvetet som jag sitter fast i just nu. Det hela känns bara som ett straff & vad det här straffet skulle vara för, det skulle jag allt bra vilja veta...  Nää hörni, ta hand om varandra, mys med familjen, med dom/den ni älskar, lev & må (så gott det går), ät lite chips för mig & kom ihåg - "Låt inte andra förstöra ditt liv. Det är fan ditt eget jobb"