”Hela ditt liv består av det nuvarande ögonblicket.”

Visst gör det ont, om inte fruktansvärt ont men varför klarar man av det ändå? Hade hotet kommit utifrån, hade smärtan varit fysisk, så hade det nog mer klassats som ett "verkligt lidande". Då hade dels andra kunnat se, då hade det varit så uppenbart allting. Allt är inte uppenbart, livet är inte tänkt till för att bara leva det, för tydligen så måste vi även ge allt & lite till utav oss själva för att ens få en chans till att behålla våra liv. Jag blir så på djupet frustrerad när jag ser tillbaka på allt som har varit, när jag tänker på alla stunder då jag verkligen har gett allt, men ändå inte lyckats med det som jag så gärna ville lyckas med.  Om 15 dagar så infaller sig dagen. Dagen den 9 maj. Denna dag blir 9 maj 2017 - men då... var dagen 9 maj 2013.  Det är snart 4 år sedan som mitt liv skulle komma att vändas upp & ned, samtidigt som det skulle komma att räddas. Det är snart 4 år sedan, som jag för första gången i mitt liv fick uppleva en sådan obeskrivlig ovisshet, en fruktan inför livet & all dess maktlöshet som jag då stod inför.  Jag var 14 år & 360 dagar gammal - med andra ord, så var det bara fem ynka dagar kvar till min 15 års dag. Jag hade inga stora förväntningar alls inför den dagen, jag tänkte mest bara att den skulle vara precis lika kass som alla andra födelsedagar innan. Men det visade sig att min 15 års dag skulle komma att bli den dagen jag sent lär glömma, för den dagen var så fruktansvärt fin på alla sätt & vis. Det var den dagen som jag efter fem år, återförenades med min storasyster. Det var den dagen då jag för första gången i mitt liv, fick uppleva vad en riktig födelsedag består utav. Det var varken den nya mobilen som jag fick, eller allt fika som mamma hade bakat, som var det bästa med den dagen, utan det var människorna. Det var dom som tog upp all min uppmärksamhet & glädje. Jag minns än idag hur glad jag var den dagen, trots allt det onda som då faktiskt cirkulerade i luften som jag andades. Men just för stunden, så var det som att all den där smärtan & sorgen av den misär som vi just tagit oss ur, bara försvann. Det vet jag idag, att det var kärleken som vann - det var människorna runt omkring mig som fick allt det där jobbiga att bara ligga kvar på hyllan för en stund. Jag kände mig stor, stark, fri & så ofantligt fylld utav hopp & liv. Men... vad jag inte visste då, var att det inte skulle dröja länge förrän jag skulle komma att få uppleva hur nätter kunde vara så långa, hur kroppen kan bli så mör, hur tårarna kan fortsätta att rinna, timme efter timme. Hur det känns när kroppen gör sig redo för att fly ifrån något som endast är illusioner men hur jag trots det, låg där likt förlamad, med verkliga symptom, utav ångest. 15 år & jag skulle få börja smaka på en del utav min kommande framtid. Nämligen kampen emot & med (panik)ångest, sömnproblem, social fobi, ADHD & Emotionell instabil personlighetsstörning (Borderline).  Om 20 dagar fyller jag 19 år.  Idag så står jag här & kan se tillbaka på allt som har varit. Under de snart 4 åren som har gått, så har jag lyckats knäcka, vad jag skulle vilka kalla det för; två stora koder! • -Jag har mest troligt haft ADHD ända sedan jag var ett litet barn. • -Jag har Borderline.  Det har tagit tid & energi för att få fram dessa svaren, men tack & lov så gav jag aldrig upp & tillslut så kunde jag, hela två gånger få bekräfta att det min magkänsla sa, var det som skulle få förbli det korrekta. Jag har alltid känt så starka känslor & idag så skulle jag vilja påstå att det var just den egenskapen hos mig, som helt enkelt räddade oss den där dagen i maj. Hade jag då, vetat allt det som jag vet idag, så hade många saker underlättats, men som jag skrev tidigare - så måste vi ge allt & lite till utav oss själva för att ens få en chans till att behålla våra liv. Och det är precis vad jag har fått göra, främst under dessa, snart fyra gångna åren! Visst är jag till stor del tacksam för mycket utav det förgångna, men tro mig.. det finns så mycket, som jag önskar att jag hade gjort annorlunda. Saker som jag önskar att jag hade hunnit göra, saker som jag önskar att jag hade sagt. Människor som jag önskar fanns kvar & ställen som jag önskar att jag fick komma tillbaka till. Men jag inser att det är förbi & jag förstår, att det är såhär livet fungerar. Inget är en garanti, varken mitt liv eller någon annans liv. Inte ens världen - jorden, är en garanti. Allt är egentligen bara här & nu, vilket jag till största del bara tycker är skrämmande, eftersom att jag oftast antingen lever i det förflutna eller i framtiden, mer än vad jag lever i nuet... Jag är liksom rädd för allt det som är här & nu, det känns inte tryggt, det blir alldeles för obekvämt, obekant & jag flyr - direkt!! Allt sätter sina spår & jag bär spåren efter misären, både på min kropp & i min själ. Det var liksom ingen lek, min barndom bestod inte mest utav lek, så som den borde ha gjort. Den bestod utav hat, slag, svek, makt, rädsla, osäkerhet, skrik, gråt & konstanta rop på hjälp! Jag visste inte bättre än att tacka & ta emot utav min far, när han talade om för mig vilken nolla jag var & för alltid skulle vara. Jag trodde ju på allt det som han sa för hur skulle jag som bara var ett barn, veta något annat? Han var ju min far & såklart att ett barn liksom per automatik bara tror på allt föräldrarna säger. Jag märkte dock rätt snabbt att något inte stod rätt till, mina kompisars föräldrar avslöjade sanningen.. jag förstod alltså rätt tidigt att min pappa inte var som alla andra, att något var fel & att det han sa till mig, var allt annat än det man ska säga till & göra emot sina barn.  Det går liksom inte upp hela vägen för mig, hur jag än idag kan minnas allt så pass skarpt som jag gör. Jag vill ju egentligen bara glömma allt han sa, fylla på med något som driver mig framåt istället för allt det som ligger kvar inom mig nu & som bara driver mig neråt. Han (var) är en riktigt Djävul min far & fanns det något som jag kunde göra här i världen, för att få honom att se & förstå vilken sjuk människa han är - så skulle jag göra det tusen gånger om! I mina ögon så är han bara ett stort svart hål, som tog sig för & förstörde något så värdefullt; som en hel familj - hans egna, familj!  Det är så mycket som jag tänker på & så mycket som jag bär på & jag får för mig att fragmenten bara blir fler desto mer jag tänker. Jag kommer nog aldrig att få svar på alla min frågor, utan jag kommer nog helt enkelt bara måsta lära mig att acceptera att de finns där, stora & obesvarade. Den dagen som jag kommer att få börja bearbeta allt som varit, tillsammans med en psykolog, blir nog den dagen då jag så småningom får börja lära mig hur man lever med allt det som man aldrig valde men ändå är tvungen att leva med. För det är ju så, jag valde varken livet eller lidandet men ändå ska jag måsta kunna hantera det, för det är till syven & sist mitt liv det handlar om, tyvärr. Detta är något som ofta skapar ilska & en stor känsla av att livet är så förbannat orättvist - att JAG ska behöva ta skit för något som någon annan har gjort FEL & som jag i själva verket inte har något med att göra, förutom att jag var ett jävligt utsatt offer!! Jag vet att jag inte borde tänka så fruktansvärt mycket, men ibland så liksom bara kokar det i mitt huvud & då täcker tankarna upp precis varenda liten millimeter i mitt huvud. Det är inte så lätt varken för mig eller för mig, med de dessutom diagnoser som jag har - för med dom så blir konturerna & strukturerna på mina känslor tio gånger skarpare & starkare & klarare, än vad dom skulle vara, om jag var utan dem...