Här är verkligheten...

Jag kom hit i hopp om så mycket mer än detta. Jag trodde helt ärligt att jag skulle få hjälp, jag hade hoppats på att det bara var fördomar som jag hade gentemot den psykiatriska vården. Men nu så inser jag att allt som jag trott, faktiskt är sant. Hur fan kan det ens vara möjligt att man får förvara människor på detta sättet? Det här är långt ifrån vad jag behöver & det här är absolut INTE vad som kommer att få mig att må bättre!! Det ÄR inget som fått mig att må bättre heller... Jag mår fortfarande dåligt & om inte till & med SÄMRE, än när jag kom in hit för två veckor sedan!! Att sitta dag ut & dag in i ett rum som är så kalt att du får panik av att bara se in i det. Det är så livlöst man bara kan tänka sig, så ofantligt stämnings sänkande de bara går att bli. Man omges utav en massa andra patienter, vissa värre än andra. Den som tror att man får prata av sig här, den tror fel, för här verkar det inte finnas något som heter "prata" överhuvudtaget. Jag kan sitta en hel dag inne på rummet & det är absolut ingen som bryr sig om mig. Jag kan gå ut med rödgråtna ögon & be om en ångestdämpande tablett, fortfarande så frågar man mig inte ens om hur jag mår. För ALLT verkar kretsa kring mediciner idag & jag blir galen. Jag har tackat nej till det erbjudandet, ja, men bara för det så betyder det inte att jag INTE vill ha ANNAN HJÄLP? Vart är vården påväg undrar jag? Ska det få vara såhär & framför allt, är det till detta som man betalar skatt för? Jag blir inte klok, inte någonstans! Jag förstår inte hur detta skeva, jävla systemet ens får existera? Hade man satt en "fullt frisk" människa här inne, så kan ni ge er fan på att den människan småningom hade blivit psykiskt sjuk! Det här är vansinne alltså & jag är så arg & ledsen & besviken att jag knappt vet hur jag ska bära mig åt.. Jag känner mig SÅ lurad, så uppgiven & så fruktansvärt maktlös.. Här finns en korridor som löper runt i en kvadrat, runt, runt, runt. Massiva trädörrar, okrossbart glas, fönster utan handtag. Sterilt, desinficerat, kalt. Det ekar i rummet när jag fumlar omkring i halvmörkret & sänglampans ljus räcker inte till att lysa upp vanmakten som viskar i väggarna. Här är verkligheten fyra väggar och måltider på blåa brickor. Här möts jag av samma tomma ögon och bortvända blickar som hos mig själv. Samma skam som bränner över att vara sjuk, att behöva vara inlåst, förvarad och i så kallat, "tryggt förvar" under landstingets, blåa täcken...  Jag gråter hejdlöst, min kudde har säkerligen sugit åt sig flera liter tårar & kunde någon bry sig mindre? Inte ens jag bryr mig. Livet är uppenbarligen inte för alla & det, är ett som är säkert... Usch, eller nej, jag menar, förlåt.