”Håll din hand i min, för jag längtar efter din..”

Som en vinter utan snö. Som en sommar utan solen. Som ett hjärta utan slag.  Som ett hav utan vatten. Som en mening utan värde. Som en Jag utan Dig Som en syster utan sin bror.  När sommarens tid var slut, så kom höstens kyla & fick allt det levande att sakta men säkert dö ut. Mörkret kom allt närmre & när dagen blir till kväll, när ljuset tonas ut, tänds stjärna efter stjärna & jag undrar vilken det är som du lyser upp. Jag beundrar himlen, för den glittrar så sagolikt vackert, precis som ditt leende, ditt skratt & dina tindrande bruna ögon. Många stjärnfall har jag sett under alla timmar som jag suttit med huvudet på lut & skådat himlen. Jag har aldrig förr tittat så mycket på himlen som vad jag har gjort, sedan du flög dit upp. Kanske har den alltid varit vacker, eller så blev den det då den fick dig till sig.  I vinterkylan så fryser de tårar som jag gråter av saknaden till dig. Jag brukar be dig att värma mig, precis som du alltid gjorde. Du hade ett så otroligt varmt hjärta & av den värmen fick jag mycket av. Så av den värmen tar jag, då min egna är helt slut. Jag tror du ser hur jag har det nu, det är inte lätt & då tänker jag mycket på dig - vilket jag tar som ett tecken på att du är mig nära, när livet är som allra svårast. Jag vet så väl vad du ville & önskade & jag hoppas du ser att jag försöker, även om jag ofta trampar snett & faller ihop.  Snart är det ett år sedan som du flyttade till Stensele & vi fick då äntligen träffas, efter ett år eller två, sen sist vi såg varandra. Den kramen jag fick av dig då, den innehöll så mycket ödmjukhet, syskonskap, värme, lugnad saknad, trygghet & lugn. Din stora famn, din breda axel, som jag varsamt kunde vila mitt huvud på, i varje värdefull kram jag fick av dig. Äntligen kära bror, äntligen så var vi återförenade igen. Jag log så genuint både på insidan & utsidan, den dagen då jag lämnade dig för att åka hem & sedan komma åter efter middagen.  Den sista tiden som jag fick med dig, är jag så tacksam för att jag fick. Jag uppskattade den nog så mycket då, men nu, nu såhär med det trasiga facitet i handen, så uppskattar jag den bara ännu mer.  Tårarna faller i takt med snöflingorna & inget gör så ont, som att stå här utan dig & beskåda med tårarna som rinner, hur snöflingorna tillsammans faller ifrån himlen & bildar ett tjockt täcke utav snö på marken. Snön, som du älskade, som du förknippade med så mycket lycka. Vintern var för dig som ett paradis. Snö, fjällen & din käraste ägodel; skotern! Då var du glad, då bubblade både lycka & harmoni i din själ, så pass att det speglade av sig i dina redan, tindrande ögon.  Jag vet ibland inte vad jag ska göra av all den enorma mängd sorg som jag känner. All den längtan jag har efter dig. Men mest av allt så undrar jag hur länge jag ska behöva längta & sakna - innan vi ses igen. Ingen vet, bara tiden, den förbannade smärtsamma tiden, bara den kan avgöra & visa, när vi äntligen får ses igen. Jag kommer längta varje dag, sakna dig varje dag & jag kommer älska dig för evigt, för den bror som du blev & förblir för mig! I mitt hjärta lever du vidare, tills den dagen då vi ses igen! Ta hand om dig & mig, håll din hand i min, för jag längtar såå efter din! Älskade Jesper..<3