H o p p l ö s (t)

Mönster. Utsatt som barn, utan hjälp. Det tillkommer en hel del. Det läggs till mönster som är svåra att bryta.. Vissa skulle kalla det för att ha fastnat. Som att jag inte skulle kunna bestämma själv. Får ibland höra; ”-men det är väl bara att sluta känna så".  -Jomen ellerhur? Ge mig hellre ett slag i ansiktet, än att uttala de där orden! Hade det varit så jävla enkelt att bara sluta må dåligt, så hade jag väl valt det!?! Ett hån. Men mönstrena fortsätter. Jag ristar ömkansvärd runt min hud, samtidigt som himlen börjar mörkna. Återigen står jag där själv. Just på den plattan. Jag känner hur dimman omringar mig. Isolerar mig från omvärlden. Är det den fukten jag känner? Mot mitt huvud, dimman som kommer längre ner mot marken. Den gör det svårare för mig, att se var jag går.. Var jag är.. Jag kan inte fokusera tillräckligt mycket för att veta om det är det... Tankarna bara springer i mitt huvud, som om det var en åttahundra meters springtävling. Och huvudvärken, jag hör & känner bara hur den, ungefär försöker banka sig ut ur mitt huvud. Det blir värre och värre. Tur att dimman är min vän. Och gömmer mig från att bli sedd. Det går ett par minuter. Jag inser att där inte är någon dimma. Det är tårarna som gör det svårt att se. Och jag märker att jag inte alls var gömd. Det var bara hur människor gick förbi mig. Lämnade mig. Bröt sina löften om att alltid finnas kvar. Jag faller ner på marken som om där plötsligt kommit en mördare och stuckit mig i ryggen. Jag ligger nu ner. Men fortfarande, verkar det vara svårt att se mig. Det är så många frågor utan svar.. Liksom livet som faktiskt överlevde i Storuman. Där jag gång på gång sökte hjälp - men blev behandlad som skit.  Det verkade så hopplöst när man bad om hjälp & jag insåg redan ifrån första början, det faktum att en måste vara frisk för att orka vara sjuk - för att där på, orka strida för din rätt för att få hjälp (som en har rätt till, dessutom..) . Det begärs multum utav den som är sjuk, det gör verkligen det. Du ska veta allt, kunna svara på allt, orka allt, vara omänsklig & det är inte ens mänskligt när man är sjuk(?)!!! Som jag till exempel, jag gick till läkaren efter läkare.. allt, enbart i syfte & i hopp om att kanske få någon slags vägledning, just för att jag kände mig så vilse. Vad fick jag för bemötande på det? Jo; ”-Nä men hörrudu Meryam, det förstår du väl, att inte kan någon annan lösa dina problem utan det är endast du som kan göra det. Det fattar väl du också, att du inte kan söka hjälp om du inte vet exakt vad du vill ha hjälp med?” Nej men ursäkta mig så mycket, det var bara så att jag trodde att det var okej att inte veta vart man vill & att jag bara önskar att någon kunde hjälpa mig att klura ut just det, där & då... Men det var okej, för jag förstod om det var för mycket begärt. Jag blev tyst. Plågade mig & tvingade mig själv att lida i  tystnaden. Att stanna kvar i skamvrån & bara se på, medan livet passerade förbi.  För säg mig någon, vad man gör när det på riktigt har stannat av? Alla mina funktioner är ur & jag fungerar inte längre som jag borde. Jag är så slutkörd & det är på riktigt denna gång. Jag känner allt för ofta inte ingen mig själv, jag hänger varken med i vardagen eller i mina egna tankar. Jag orkar knappt ens prata vissa dagar, det är bara en dimma allting..  Och ja, visst förstår jag helt klart att ingen någonsin kommer att kunna lösa mina problem, eller få mig att må bra - det är jag som måste fixa det. Men HUR(?!) kunde man i Storuman tala till mig på det sättet som jag blev talad till?  Nog borde väl ändå någon ha kunna hjälpa mig istället för att enbart stjälpa mig.. så som, de flesta faktiskt gjorde.. Eller är det så illa att det faktiskt är bokstavligt i den där orten? Alltså; "-k l a r a    d i g    h e l t   j ä v l a s j ä l v.."