Fucked'up

18:00, fredag kväll; Jag har gråtit konstant i tre timmar, om till & med inte mer än det. Hela kroppen känns skör & jag känner av spänningarna efter panikångesten, ända ut i fingertopparna. Jag önskar jag kunde tala klarspråk, men jag tror det blir bäst om jag avstår ifrån det..  Jag ligger i min säng, precis som vanligt, fast ändå inte.. för jag kan inte minnas sist som det kändes såhär hopplöst. Jag dränks i allt ifrån sorg till ilska - varför blev jag inget bättre än det här? Det är inte det här som är jag, men vad hände egentligen med mig? Vart tappade jag bort mig själv & hur fort gick det egentligen? Innan jag ens visste ordet av det, så blev jag fast i detta träsk utav ångest, tårar, skrik & rop ifrån döden. Jag blev fast här, där så många mister sina liv & ändå, så fortsätter folk att ta en föregivet? Varför? -För det har blivit en vana för andra att jag inte mår bra, det anses inte behövas någon tröst tillslut, för allt är ändå meningslöst. Visst? Jag drömmer mig bort till tiden då jag trodde att jag var på botten & inser att jag verkligen inte visste mycket alls då.. Hade jag för två år sedan vetat det jag vet idag, så hade jag nog funnit tröst där & då, i mig själv. I det faktum att jag bör ta vara på nuet, för framtiden väntar med något ännu värre. Om jag då visste att jag idag inte skulle vilja leva, så hade jag levt då. Då när jag hade en familj att bo hos, då när jag somnade tryggt om natten, då när jag hade folk runtomkring mig.. folk som fångade mig i deras famn & lät mig så vara ledsen i trygghet. Jag är så rädd varje gång som ångesten slår till, för jag vet aldrig när jag får nog, när jag tillslut blir övertagen utav känslor & sveps med i något som jag egentligen inte vill.. Jag önskar någon såg igenom det som jag inte är kapabel till att framföra. Men någonstans så kanske jag får skylla mig själv, att allt blev såhär. Jag skulle aldrig ha tagit på mig allt som jag gjorde, jag skulle ha vänt mig utåt istället för inåt, men då visste jag inte bättre. Då var jag inte smartare, klokare, med den erfarenhet jag har idag. Jag får för mig så konstiga saker emellanåt, som att ingen skulle sakna mig, att vissa skulle bli glada... men kanske är det så? Vad det är jag vill ha ut av allt det, det vet jag inte. Men jag tror någonstans att jag är ute efter att få allt det som jag aldrig fick. Jag kan liksom inte sätta ord på det, för det hade gjort för ont att läsa & därför besparar jag & tynger mig själv lite extra istället...  Jag är oerhört trasig idag, mer än någonsin. Känslorna har återvänt & precis som jag trodde, så hade jag glömt bort vad det skulle innebära att känna igen. Jag saknar någon som håller om mig när allt känns så mörkt. Jag saknar människor jag en gång hade kontakt med. Med allt är mitt fel & nu får jag stå för något jag inte ens kan rå för... men det är okej, för det handlar ju trots allt ändå bara om mig, jag, Meryam - och jag betyder ändå inget för denna vilsna, helt galna & totalt upp-fuckade värld..