Frustration. Desperation.

Som om jag inte kunde förutse, att det var mina handlingar som skulle bli orsaken till allt drama. Som om jag inte visste att man inte kan lita 100% på vad en människa säger. Som om jag inte visste att allt bara skulle slå mig tillbaka & som om jag inte visste, att allt så lätt bara blir missförstånd, anklagelser & tvekan. Säg bara som det är istället för att sticka allt under stolen. Jag tar det, jag tar allt, för jag känner redan allt & det kan knappast bli mer fel & för den delen inte mer mitt fel, än vad det redan är, så säg bara som det är. Sårad av mig själv blir jag ändå, vare sig man försöker att undvika det eller inte, för jag är nog bara sån. Inte vet väl jag vad det är som gör så att precis allt som angår mig, på ett eller annat sätt bara blir fel. Inte vet väl jag varför jag känner skuld för allt som sker, tar åt mig av allt som sägs & mår skit av att bara ens behöva tänka tanken på att något kommer att krävas utav mig.  Hade det funnits något annat, så hade jag såklart valt något annat & hade jag vetat bättre, så kanske allt inte hade behövt bli så komplicerat. Jag kanske är förföljd av någon slags ondska, för varför skulle det annars upprepande gånger, uppstå störningar, misslyckanden & allt där emellan? Så, varför förväntar jag mig så otroligt mycket, när det rent realistiskt är så att det inte skulle vara på något annat sätt? Är det så att jag är på tok för vilsen, att jag inte ens är kapabel till att inte ljuga för mig själv & tro på något som aldrig ens skulle hända? Jag skrattar åt mig själv, för hur naiv får man egentligen vara? Såklart att jag förstår hur mycket skada jag orsakar, hur mycket pengar jag kostar för staten, hur mycket tid jag stjäl & hur många människor jag tynger. Jag förstår det & jag är hemskt ledsen för det också, men säg vad jag ska göra & jag gör det. Allt för andra. Inget för mig. Vad gör man? Går man på magkänslan & tänker som så att "Nope, idag blir det nog bäst om jag stannar inne minsann!", kanske inte så dumt ändå..?  Jag försöker dagligen med allt som kan tänkas göra något bättre & för att neutralisera det riktiga. Det som jag vet att ingen varken vill se eller höra. Att skydda alla oskyldiga & hålla dem undan ifrån min riskzon, för där är det inte nyttigt att vara. Bäst att leva i ohälsan själv, ingen annan ska behöva smaka & känna på den. Jag & relationer har aldrig riktigt varit menade för varandra & just därför, så känner jag alltid samma rädsla, samma oro & samma tvekan, så fort & varje gång som jag vet att jag har sagt något som jag aldrig ens borde ha sagt. Något jag inte skulle ha sagt, för att det ändå inte är något som man skulle kunna förstå sig på. Jag tror att jag förstår & jag tror att jag kan tänka mig, hur otroooligt obekvämt det måste vara att hela tiden vara omkring mig & tvingas dras med mig som värsta pain in the ass, dag ut & dag in.. Jag menar, vem orkar egentligen med massa negativt tjat dag ut & dag in? Vem orkar försöka, när det ändå inte visar sig bli något bra resultat? Ja precis, vem orkar det? Nej, just det & inte jag heller. För hur många gånger om dagen, tror ni inte att jag får bita mig i tungan & knipa tillbaka tårarna? Hur många gånger om dagen tror ni inte att jag får slåss med mig själv, för att INTE ta åt mig av allt som i själva verket sårar mig? Tror någon att det känns bra att gå hem från skolan & inte ha gjort ett skit av det som man skulle ha gjort? Jag har ett samvete även jag & jag kan lova var & en utav er, att det känns så otroooligt, förfärligt, mycket mer än vad man kan tänka sig, att jag inte ens lyckades med att ge något litet & dessutom för mig själv. Kraven är inte speciellt höga, egentligen. För allmänheten så är kraven inte höga, men för MIG, som ska uppnå alla kraven, så är dom oändliga. Överväldigat är bara förnamnet på den dessutom pressen jag har & sätter på mig själv. Skulle jag inte få lyckas med något annat än att inte lyckas? Nej, jag tror faktiskt inte det. Det är mycket nu & det har varit det ett tag. Det mest optimala just nu, vore om jag bara kunde vara tyst för ett tag. Inte tillåta mig själv att läcka, utan bara hålla tillbaka, le & hålla käften. Inte röra en min. Man brukar säga "inte barntillåtet" men jag vill i detta sammanhang säga "inte mänsklighet tillåtet". Jag går åt ett håll & dom andra, mänskligheten, går åt motsatta hållet. Det är väl onödigt att hålla på med massa quick fix, bara för att & så blir allt bara "som man inte hade tänkt sig", bara för det görs med stress. Det får väl helt enkelt ta ett helt liv på sig, om det nu skulle vara så. Tragiskt skulle det vara om det nu skulle bli så, men tyvärr så fixar jag inte att ha flera bollar i luften samtidigt. Motoriken som min, är inte den bästa & verkligen inte något bättre i kombination med mitt tålamod & humör. Menmen, de ba e så & jag väntar lugnt & stilla bara på att få min kraft & styrka tillbaka!  "Det blir bättre"