Framtiden. 18 år . Livrädd.

Dagen närmar sig med stormsteg. Min 18 års dag alltså! Den är snart här & aldrig förr har jag väl varit så rädd som jag är nu. Att jag blir 18 år innebär alltså att jag, enligt lagen, blir myndig, vuxen!! Jag har väl egentligen aldrig tänk på detta tidigare, utan jag har väl mer bara sett fram emot körkortet & aldrig lagt märke till resten som väntar efter att jag har fyllt 18. Ska jag vara ärlig, så är framtiden något som alltid har skrämt mig. Det har varit beroende på många olika saker, som under åren har förändrats, men rädd för framtiden har jag alltid varit. Nu inser jag att min framtid är så oklar som den bara kan bli. Som den självkritiska, oroliga & negativa människa jag är, så är det inte mycket som får mig att ens en gång se en framtid för mig själv. Det är lika hemskt som det låter, men tyvärr, det är så det känns & varför det är så, finns många anledningar till. Dels vad jag har blivit utsatt för i barndomen & såklart blivit påverkad av, men sedan vad folk har sagt till mig, mitt självförtroende & min osäkerhet i mig själv. De som känner mig, vet med ALL säkerhet, hur dåligt självförtroende jag har, och hur negativ jag kan vara. Jag blir negativ för jag är rädd, men rädslan kanske inte alltid syns, fastän det är den som är starkast. Det är klart att INGEN vet hur deras framtid är eller ska vara, men jag tycker att det är skillnad på att ha en framtidstro & inte veta säkert, eftersom man aldrig vet vad som väntar. Men att inte ens se en framtid, och att inte ens kunna tro på en framtidsdröm som man har, det är två helt olika saker. Fast saken är väl den att jag vill väldigt mycket, men jag vågar aldrig tro eller hoppas på något, för jag är så, så rädd för att misslyckas, att något liksom bara kommer att få så fel, och att absolut ingenting blir som jag tänkt mig. Vad kommer liksom att förväntas av mig när jag fyller 18? Ska jag ha ett jobb då? Ska jag kunna betala räkningar? Ska jag kunna allt sånt där som man gör som vuxen? Kommer allt liksom på en & samma gång? Måste man bete sig på ett visst sätt bara för jag levt 18 år på denna jord? Förstår ni hur jag tänker? VAD förväntar sig min omgivning av mig, efter att jag har fyllt 18 år? Jag själv tänker mest bara att - ja okej, jag tar (förhoppningsvis) mitt körkort, för jag har fyllt 18. Men sen då? Jag kommer väl ändå inte förvandlas till något bättre, större, mognare & klokare, över en natt? Bara för jag fyllt 18? Eller är det så, att man blir vuxen över en natt? Nej det tror inte jag. Det känns mest bara som att det är det enda jag kommer få höra - "men nu är du ju vuxen, nu måste du.... Osv". Kommer jag ens få ett jobb? Kommer jag ens få tummen ur & ens försöka få mig ett jobb? Kommer jag överhuvudtaget ens klara av ett jobb? Kan jag boka en tid på arbetsförmedlingen ens en gång? Allt är så oklart, och jag fullständigt HATAR detta. Sånt här skrämmer mig bara, trots att det är en del utav livet, en milstolpe i livet med andra ord. Men för mig så känns detta bara som något som är fruktansvärt skrämmande, främmande, stort, svårt & näst intill omöjligt. Sen att få höra "men så känner alla", jag lovar, det är ingen tröst, för med min ADHD-hjärna så kan jag lova er att detta kan jämföras med en världskatastrof.. Jag står för att jag inte är redo att bli vuxen, det är inget jag skäms för. Jag fick aldrig vara barn & bland annat det, är vad som gör mest ont i mig... Jag fick växa upp så snabbt, och nu ska jag helt plötsligt bli officiellt vuxen..? Jag kan inte låta bli att fundera, ta ut saker & ting i förskott, skrämma upp mig själv, tänka massa negativa tankar osv, för helt ärligt, jag vill verkligen inte detta längre. Om någon ändå bara förstod vilket kaos detta kommer att innebära för min hjärna & mitt mående, ojojoj.. Det känns som att hela min värld kommer att vändas upp & ned. Det som skrämmer mig mest av allting, är rädslan för att bli lämnad. "Du är ju vuxen nu & klarar dig själv". På många håll så klarar jag mig själv, ja! Men man blir väl inte starkare i sig själv bara för man blir 18? Nu säger jag inte att någon har sagt så till mig, utan det är mer bara en tanke, en rädsla, hjärnspöken. Jag blir så paranoid av allt grubblande & ja, jag erkänner, jag borde sluta tänka så mycket & bara ta en sak & en dag i taget. Men jag lovar, heter man Meryam, har ADHD, ett dåligt självförtroende och andra svårigheter, så är det inte så lätt, att bara leva i nuet & inte göra sig en massa oro i onödan..Ja, jag är rädd, livrädd. Men som med allting annat & som en vuxen skulle ha sagt "det ordnar sig nog", eller nått sånt...