Framför mig..

När rösterna har tystnat & luften nästan tagit slut, då överlämnar jag min sinande ork till kemikalierna, formade till små piller - dom löser inga problem, annat än att de låter mig få slappna av för en stund. Och visst, jättebra att det finns, men helt ärligt så är detta det sista jag vill. Jag önskar inget hellre än att jag var kapabel till att klarar av att handskas med mig själv på egen hand, på ett lite mer naturligt sätt. Jag fick nog inte den begåvningen, verkar det som.  Hela atmosfären blir lik den storm som avtar - lugn. Min tillvaro känns harmonisk & det finns inget, som för stunden stör eller som upplevs som något slags obehag, överhuvudtaget. Jag tar tillfället i akt & sätter mig ner för att skriva, jag är lugn nu. Det var jag inte för en, två, tre timmar sedan - då var jag lite mer som stormen som yrde, men som nu mera har gått till vila. Det har varit så intensivt de senaste dagarna & det enda som jag i själva verkat har lyckats med än en gång, är att fly ifrån den mörka & sorgsna sidan utav mig själv, min skugga. Den har mörknats & endast för att jag ens skulle hinna få en chans till att få skratta & känna livet flöda inom mig, bara för en stund - få känna något annat än tyngd. Jag lyckades, men möttes inte långt efter det att jag började sakta ner tempot - av mitt mörker, min skräck & min alldeles egna fiende. Jag är tacksam för de ljusa & glada stunderna jag fått uppleva & delta i de senaste dagarna, men... jag inser att jag inte riktigt vågar njuta till fullo. "Tänk så blir jag sviken? Sårad, krossad, trasig, förstörd, bedragen. Tänk så tappar jag kontrollen?" - Jag tänker en hel del, det förstör en hel del & det begränsar mig en hel del. Ifall jag skulle klocka alla stunder av grubbel, anteckna varje tankebana jag tänker & tala om allt som skulle kunna gå att förklara. Ja då skulle jag nog måsta ägna just hela den dagen åt det, för inom mig så står det aldrig still. Alltid högsta tempo. Aldrig vila. Ljusen brinner i lyktorna på bordet, klockan tickar, det låter som att blåsten försöker att tränga sig in genom rutorna där utifrån. Min chockrosa filt värmer min kalla, stela kropp & jag börjar tänka på natten som ligger alldeles framför fötterna på mig. Vetskapen om att jag kanske kommer att vakna upp kallsvettig bara någon timme efter att jag har somnat, rädd för att somna om, samtidigt som verkligheten knappast är något bättre. Jag kan varken fly, förneka, rymma eller dölja - jag måste bara kämpa hårt för att inte dras med i fallet. Jag vill inget annat än att kunna vara ärlig. Ärlig med det faktum om hur min vardag är fylld med kamper, mörker, tvivel & hur bara en omtanke ifrån någon annan, kan få mig att se en liten gnutta ljus. Hopplösheten kan vara så påtaglig ibland, så det riktigt värker i varje cell i min kropp. Men jag håller ut, försöker hålla ut i alla fall & hoppas på att det kanske avtar snart. Att mina andetag så småningom kommer att bli lätta igen, att rastlösheten inom mig finner ro, att trycket hittar en utväg & att min själ tillslut lyckas hitta någon slags trygghet i mig själv. Framför mig ligger en mest troligt, tuff, intensiv & lång vecka. Minst ett möte varje dag, skola, samtal från vård & myndigheter. Och där i mellan allting, så ska jag alltså försöka att orka stå på benen, stå upp för mig själv, tala för mig, strida in i det sista & bara så innerligt jag kan - hoppas på att jag ska lyckas få rätsida på det hela. Men så länge, ta hand om dig!<3