Förlåt för att jag bara för(stör)..

Kvällen var tung, allting kändes nattsvart. Kvällen var igår.. jag skadade mig, precis så som jag alltid gör, när känslorna & tankarna blir för starka & intensiva. Efter att ha besökt sjukstugan i princip varje dag denna vecka, så tog det emot lite extra igår kväll när jag väl behövde besöka sjukstugan ytterligare en gång...  Jag är skör, trasig, jag mår fruktansvärt dåligt, om inte minst för att jag skadat mig själv.. Och så kommer den, den psykiska käftsmällen i form av personliga åsikter & kommentarer ifrån den så kallade läkaren. Det är som ett uppvaknande varje gång. Ett slitsamt, smärtsamt, plågsamt uppvaknande där verkligheten slår emot mig som en betongvägg. En tsunami. Ett vulkanutbrott. Det golvar mig. För mig till marken och pressar mig mot glöden. Jag kan känna helvetets eldar på min kind. ”-Hur kan det komma sig att du ALLTID lyckas komma in, PRECIS då jag åkt hem & hunnit somna? Jag sitter här & väntar till 22-23, du dyker inte upp så jag åker hem. Och när jag väl kommer hem så kommer du hit! Är det inte lite konstigt? VA?”, säger läkaren... Jag får ur mig ett ”ursäkta mig, men...” sen så ökar pulsen hastigt, jag fylls av panik, skam, ångest. Tårarna rinner & jag tänker bara, förlåtförlåtförlåt för att jag stör. Förlåt för att jag finns.  Jag bad läkaren ta det lugnt med bedövningen, vilken skulle visa sig bara verka vara som tomma ord i läkarens öron. Spruten skjuts in i mitt lår & där finns ingen återvändo. Jag fick ingen luft, hela mitt inre & yttre skakade, vibrerade, av panik & smärta. Det blev för någon sekund nästan svart för ögonen på mig & jag bara gråter. Det finns inget som tyder på att läkaren tar någon hänsyn till mitt allmäntillstånd då. Allting var så nedlåtande. Det var som att jag förtjänade smärtan tio gånger om. Som om det inte är nog att mitt andra lår är infekterat pga att en annan läkare inte ens ville komma in och sy mig, så det fick väntas i nästan 13 timmar innan det blev sytt = jag får inflammation & äter antibiotika nu. Alltså hur mycket ska jag som människa, patient.. hur mycket skit ska jag behöva ta?  Det finns ingenting i det här som är okej!!  Inte ens i närheten av att vara någorlunda acceptebelt. Inget. Allt är helt åt helvete. Så skevt att det inte känns verkligt. Det borde inte ens få vara verkligt. Men det är det, tyvärr. Och jag går bara sönder, mer.. Min insida blöder, mer än min utsida, när jag blir bemött såhär. Det regnar tårar i ett konstant oväder och det finns egentligen bara en enda anledning till det... Ansiktet är förvridet av genomgående plågor och huden spricker av ångest. Och det finns en anledning till det. Det finns en faktor som kan hållas ytterst ansvarig för mina ben viker sig, att min talförmåga försvinner & att jag inte längre anser mig ha något värde. Något som finns i varje tår, i varenda kväljning, i varje spänd muskel, i varje kall kår som kryper längs med ryggraden.  Okunniga doktorer. Dom är anledningen. Dom är svaret på varför sinnet vill försvinna och kroppen vill ge upp. Den näst intill, direkta länken till i princip det mesta som gör ont just nu. Dom bär namnet på alla skrik och deras nedlåtande kommentarer, påhopp & nonchalans, kopplas samman till varje kollaps... Det enda som är i närheten av att vara rätt är reaktionen. Smärtan. Att själen går i tusen bitar och att jaget vill upplösas. Det är det enda som är berättigat i allt detta elände. Skräcken. Skammen. Rädslan. Förtvivlan. Ångesten. Uppgivenheten över att det finns monster där ute som är kapabla att sparka på någon som är så svag & som redan ligger ned, enbart för deras egna egoistiska syften. Alltså det är på ren svenska så för jävligt. Det är inte okej. Men att hata, förbanna, skrika, önska alla dessa empatilösa doktorer en plågsam död för det helvetet som de skapat för mig, det uppmuntras. Mer sådant. Allt agg som är riktat utåt, bort från den sårbara själen, är positivt.  Inget kan göras ogjort. Det går åt två håll. Såren kommer aldrig försvinna, aldrig någonsin. Men det finns en brännmärkning som är mycket värre. Den som dom bär. Den som dom alltid kommer bära. Det är en knappt, en liten, liten tröst i detta stora kaoset... Men den som avhumaniserar någon annan, kan aldrig igen, bli mänsklig....