För mycket

När man tillslut kommer till dit då man når den där gränsen, som kommer att få hela ens tillvaro att rasa samman. Då man har stått ut så länge, försökt så mycket, gett det mesta, testa det mesta & fortfarande så är det ingenting som fungerar, inget blir rätt eller duger. Då man vänt ut, in, upp & ned på sig själv, allt i ett desperat försök till att försöka finna den där reservtanken med energi & styrka, för att orka hålla ihop, bara ett litet tag till. Jag famlar omkring i något som är så grumligt & oklart. Jag ber tyst för mig själv, snälla orka bara håll ut en liten stund till. Jag bryter ihop, ställer mig upp, bryts ner, ställer mig upp, om & om & om & om igen. Jag ska orka hela tiden, alltid så måste jag orka, för det är precis vad som förväntas av mig - att jag hela tiden ska orka!!  Hur långt ner ska jag behöva sjunka var eviga gång? När ska någon fatta att jag inte orkar med motgång på motgång, efter varandra, hela tiden? När ska det få vara okej för mig att gråta, att ge upp, att inte orka, att inte vilja, inte våga? Är det konstigt att jag tillslut stänger av? Är det konstigt att jag flyr? Är det konstigt att jag tillslut inte orkar ropa på hjälp tillslut? Det är ändå ingen som tycks  ha någon förståelse för mig.. Jag kämpar varje dag för min framtid. Jag kämpar med mina brister & jag försöker att ta mig över & förbi alla hinder. Men vad som blir jobbigt är när ingen ser igenom det som ibland ser ut att vara så "starkt". Jag går med en ständig oro, med en klump i halsen & ett outhärdligt tryck över bröstkorgen. Jag skakas om av självhatet, det ilar inom mig & jag får ont i hela kroppen, då står jag inte ut & plötsligt så förvandlas allt till ett katastrofalt panik påslag. Kontrollen finns inte hos mig & jag gör allt för att få den åter.  Varför är det så svårt att bara må bra? Att bara leva ett liv, fritt ifrån allt vad bekymmer är. Varför blev just jag såhär trasig & hopplös. Varför kan jag aldrig bara få må bra? Få trivas med mig själv & älska mig själv. Jag strävar varje dag efter allt annat än allt detta mörker, men på något lustigt sätt så dras jag alltid med till avgrunden. Hatar, hatar, hatar mig själv. För det gör så ofantligt ont, när det känns som att ingen förstår ett skit. Det är nog mig det är fel på. Som vanligt. Som alltid. Skyll mig själv. Jag har fått kämpa mig igenom hela mitt liv, hela mitt tonårsliv, jag fick ofrivilligt skippa att vara barn. Jag fick se till att rädda mig själv. Jag har alltid gått i diket, vid sidan om allt & alla. Jag har fått rädda mig själv, fått förklara mig själv, levt flera år med känslan av att någonting inte är som det ska vara hos mig. Jag har gång på gång fått försöka visa vad som döljer sig bakom alla leenden & skratten. Jag låter tillslut allt köra över mig, för varför ska jag ens försöka tro något annat än att jag aldrig ens, någonsin kommer att kunna få leva ett liv. Mitt liv. Om någon ändå bara kunde få känna vad jag känner, om någon bara kunde försöka sig på att förstå mig. Om jag ändå bara var kapabel till något annat än att bara göra fel..