För mig, för dig.

Det kommer stunder då tomrummet ekar mer än vanligt, stunder då de känns som att tårarna aldrig ska sluta rinna, stunder då smärtan härjar & river inom mig likt ett hungrigt lejon som just kommit åt sitt byte. Det kommer stunder då jag sitter tyst i timmar & aldrig kommer någon vart med alla tankar som snurrar, stunder då jag bara hade behövt en kram ifrån dig. Det kommer stunder då jag inte kan förstå, då jag grips av panik & bara skriker ut ditt namn.  Det var inte förrän jag mötte dig, som jag på riktigt fick höra att jag dög som jag var. Det var inte förrän jag mötte dig, som jag fick känna på & uppleva hur det är att alltid ha någon i sin omgivning som gör en glad. Någon som kunde fylla ett helt rum med människor i, med skratt. Någon som, när det väl gällde, alltid var ärlig. Någon som såg igenom fasaden & tog sig tid att lyssna på hur jag mådde. För det var precis det du gjorde Jesper - alltid så var du tillgänglig för mig när jag behövde dig.  Det finns så många småsaker som jag saknar med dig & då minst lika många stora.. Allt det som jag på något vis då tog för givet finns ju inte längre kvar & här står jag nu, utan dig, med min värld som känns så tom.  Du var jämnt så rädd om mig, ingen skulle få göra mig illa & så fort de var något så var du redo att göra allt för att hjälpa mig. Det spelade ingen roll. Jag behövde alltid dig, lika mycket som du behövde mig. Du var den enda som jag hade fortsatt kontakt med efter att vi splittrades ifrån Sorsele & det säger en hel del... Vi hann ju bygga upp ett band så starkt, att inget någonsin skulle kunna bryta det isär. Men så kom döden & inte bara bröt oss isär, den tog ju dig, min bror, ifrån mig. En utav de viktigaste människorna i mitt liv, det var & kommer för alltid att vara du.  Jag kan bara inte fatta hur det ens är tillåtet att ett sådant ödmjukt hjärta, inte ska få slå längre än bara 18 år. Att ett sådant charmigt leende inte ska få le längre. Att så glänsande ögon inte ska få glittra mer. Att en sådan älskad människa inte ska få finnas mer. Leva mer.  I skogen, vid elden som sprakar. Vid vattnet, medan solen går ner. I bilen med vår musik som spelas. På fjället, på natten & på dagen. Alltid - så saknar jag dig, så fattas du mig, så behöver jag dig. Minns jag dig. Alltid så tänker jag på dig, söker jag mig efter något med dig i. För allt jag vill är att få uppleva din trygghet, eller din harmoni som du kände gentemot naturen. Jag vill få uppleva glädjen du kände inför att köra cross & skoter, glädjen du kände över att få vara på fjället, över att få fiska. Tacksamheten du kände över att få vara med dom som du älskade & dom som älskade dig. Jag minns dig i så mycket, jag ser dig i allt som glänser, hör dig i allt som lever, bär dig med mig, i varje litet steg som jag tar.  Jag vet, jag vet hur du fortfarande känner med mig, går bredvid min sida & alltid, alltid försöker ge mig vad jag behöver för att orka ta en kamp för två. För jag vet vad du ville & det var inte att dö, men ångesten ville att du skulle det. Du, du ville leva - in i det sista och jag, jag kämpar varje dag, för just det. För att leva för oss båda; ett andetag för mig, ett andetag för dig.  Fan. Det gör så ont. Jag älskar dig! Din syster