För FY... vad J A G är BRA!!!

Det som jag redan nu kan säga att jag önskar att någon sa till mig i början av allt detta mörker, var hur otroligt mycket jag skulle komma att få lära mig utav mig själv. Det finns ingen som jag avskyr & beundrar så mycket på samma gång, som mig själv. Jag beundras utav min egna styrka & mitt mod, som faktiskt är starkt nog för att alltid våga & räcka till för att jag ska orka resa mig upp efter varje fall. Jag önskar att någon kunde ha sagt till mig att jag en dag skulle komma på mig själv, om vilken otrolig förmåga till styrka jag har fått äran att handha som en god egenskap hos mig själv. Jag har lyckats ta mig förbi & igenom situationer som jag nog aldrig hade klarat av att hantera, om det inte vore för att jag är den jag är. Jag älskar lika väl som jag hatar, mina skarpa & tvära svängar i allt ifrån mitt mående till motivationen inför livet. Jag älskar att bli överraskad utav mig själv. Liksom när det ifrån en grå, regnig & blixtrande himmel, kommer värsta energi & motivations boosten. När jag plötsligt får en sådan stark känsla av styrka, mod, lust & vilja. Men lika väl som jag älskar det, så hatar jag när det ifrån den klarblå himlen plötsligt kommer blixtar & dunder. Allt liksom vänds upp&ner på & plötsligt så betyder allting ingenting & jag tycker mig själv aldrig ha varit glad & att inget någonsin går bra för mig, osv. Men jag är såhär & på något vis så får jag nog bara försöka med att bli ännu mer medveten om detta & ständigt jobba på att försöka slipa till de skarpa, tvära svängarna. För på så sätt så kanske jag kan handskas med det när jag vissa gånger på nått sätt är förberedd såväl som när jag är totalt oförberedd. Min diagnos ADHD har såklart en stor inverkan på varför det är som det är, men jag klandrar inte min diagnos för det, eller på något sätt skyller på den! Absolut inte, för min del så är det bara till en stor fördel att ha just denna diagnos, eftersom den egentligen "bara" är till för att skapa förståelse, främst hos mig själv men även för andra, om liksom förklara varför jag "är som jag är".  Jag vill inte vara utan min diagnos, jag vill inte vara utan allt mörker som jag delvis har passerat men som jag även vet, finns mer av, att passera & ta sig igenom. För säg mig om det inte om något, är så att "man lär så länge man lever"? Det är precis så det är & jag är så tacksam för all erfarenhet som jag har fått, trots att det mesta är igenom ett rent helvete som jag fått mycket. Jag känner inte såhär varje dag, långt ifrån. Men jag vill bara tala om för er att jag KAN tänka, känna & tycka även såhär vissa dagar. Mitt liv är INTE ALLTID mörkt, jag har små stunder av ljusglimtar & just därför så orkar jag fortsätta mitt i allt mörker & elände. Jag låter ofta väldigt negativ & omger mig ofta bara bland allt negativt hos mig själv, men det som jag tror att många inte märker, är just det att när jag väl står i ljuset, då står jag i ljuset & då gör jag det HELT & FULL UT!! Vissa dagar så har jag en framtid & andra dagar så har jag knappt en morgondag, men vet ni? Jag tror inte att jag hade velat ha det på något annat sätt, för detta innebär trots allt lika mycket nyfikenhet, häpnad, överraskningar & tillfredställelser, såväl som besvikelse, sorg & självförakt. Jag får verkligen ge & ta utav mig själv & på så sätt så har jag verkligen fått mig en väl, delvis egen utvald & genomtänkt utrustad ryggsäck med mig att bära med vart än jag går! Jag älskar & jag hatar livet. Jag älskar & jag hatar mig själv. Jag hatar & älskar min ADHD... MEN jag känner framför allt en skräckblandad, genuin tillfredställelse inför denna härliga, hemska, underbara, fruktansvärda blandningen. Jag tror som sagt inte att jag hade velat ha det på något annat sätt, när jag väl liksom tänker igenom det väldigt komiska scenariot. Jag är jag & jag borde vara mer & oftare, väldigt tacksam för allt som jag åstadkommit i mitt trots allt ändå rätt så korta liv. Jag har så mycket mer än många andra, i kategorin "bra att ha erfarenheter". Och alla dom som ligger bakom mig & visar upp en attityd som får mig att vilja kräkas, det är stackare som bara råkar ligga lite för mycket efter mig... Nu ska jag verkligen ta åt mig av det som jag så länge har längtar efter att få känna & som jag idag äntligen fick känna på igen; - Att jag visst kan & att jag visst kan lyckas med saker & ting lika väl som att jag kan misslyckas med saker & ting. Och att det trots allt är helt okej & inget annat än mänskligt att både lyckas & misslyckas. För hör nu på här; Idag känner jag verkligen att jag har gjort come back i mitt skolarbete & lyckats med att sitta still & varit fullt fokuserad & koncentrerad, konstant i TRE(!!) TIMMAR!! Vilket resulterade i att jag har fått tre väldigt krävande & lite svårare uppgifter gjorda. Ja, det är sant!! Det är just detta jag menar, ibland så kommer de mest behövliga överraskningarna till mig & lyfter mig flera centimeter ifrån självföraktet & självhatet. Jag har klappat mig själv på axeln flera gånger & verkligen tillåtit mig själv att ta åt mig av det beröm som jag fått ifrån andra & men även som jag givit mig själv!! Bara en sista sak, som jag vill passa på att säga FRÄMST till mig själv, men som jag även vill visa för alla ni andra, att jag visst är kapabel till att framföra;  -Jag ÄR BRA! Jag VILL, jag KAN & framför allt, jag VÅGAR!!!!! Tack livet, tack mig själv, tack Meryam, tack ADHD, tack mörkret. TACK!!