För du förstår nog inte hur ont, det verkligen gör..?

På besök i tomheten, sorgen, uppgivenheten, jag faller bars tyst förbi. Vet inte längre vilken riktning som är vart, om upp är upp eller kanske ned. Men det värsta av allt. Det är att jag inte förstår. Varför? Varför måste jag kämpa?Varför ska jag tvingas till mer än vad jag klarar av? Varför blev det så här? Är det mitt fel? Jag förstår inte, snälla, jag förstår inte.Jag jobbar intensivt, hela tiden, för att hinna göra plats för varje tanke, varje känsla, varje katastrof. Jag klarar inte av tystnaden som råder när tomheten tar vid. Då skriker jag högre än någonsin inombords & på utsidan, där rinner tårarna, hejdlöst. I mitt ständiga letande efter min plats i livet, så hinner jag snubbla på en jävla massa påminnelser om att jag inte alls är som majoriteten av det här förbannade samhället. Hoppet valde att lämna min sida så säg mig.. Säg mig HUR ska jag då orka fortsätta strida? En besvikelse som vandrar omkring här på jorden, för tro mig... jag har hört min far, säga dom där orden..