För det gör ju så ont, så ont, när hjärtat brister & saknaden skaver..

En ny dag, med nya möjligheter, med nya utmaningar - en helt ny dag, som jag kan forma, nästan precis hur jag vill, utifrån mig själv & mina val. Igår, var också till en början en ny dag, med nya möjligheter & val, fast inte riktigt..Igår hade jag inget val, eller jo, det hade jag, egentligen. Men om jag fick välja, så hade jag inte suttit på min väns begravning, för att ta ett sista farväl.. Inte överhuvudtaget, men såklart jag hade ett val, liksom antingen så går jag på begravningen eller så gör jag inte det. Men varför ska det vara så, att de alternativen ens blir till en verklighet, till en kall, grå & inte alls acceptabel verklighet? Är det såhär det ska vara? Nej det är det inte.Jag, eller någon annan, kan inte göra något åt det som har varit, det som redan har hänt, utan jag kan bara gå vidare & ja, inte riktigt lämna det & gå vidare, men kanske lära mig att bära med det, på ett hanterbart sätt, vilket dock känns oerhört jobbigt & för tillfället inte alls möjligt... Saker & ting blir inte alls som man tänkt sig & livet kan verkligen vändas upp & ned på bara en sekund. Vi människor är så små, så små i denna stora vida värld & vi är egentligen rätt så maktlösa, faktiskt. Vi vet inte vad som i nästa sekund komma skall & jag tror att iaf de flesta, tar varje andetag, varje sekund, minut, timma, månad & år, ganska mycket för givet. Jag gör det, men jag inser nu, att jag kanske inte riktigt bör göra det, fullt ut. För hör här, inte hade väl jag tänkt att denna sommar skulle resultera i att jag blev en vän "fattigare". Jag tog ju för givet att när sommarlovet tagit slut, så skulle jag & Emma återigen mötas utanför skolan & gå tillsammans in till skolan efter morgonens första cigg. Jag tog för givet, att jag & Emma skulle sitta & berätta för varandra om alla de olika minnena som vi skapat på skilda håll eller till & med tillsammans, denna sommar. Skratta tillsammans, dela med varandra & prata om sånt som bara jag & Emma kunde prata om..Jag har tagit detta väldigt hårt, så fruktansvärt hårt. Jag är inte den som nu för tiden drar mig till människor, söker människors kontakt i t.ex. skolan. Men jag & Emma fann varandra, inte på något planerat sätt, eller på något vis av tvång, desperation, utan allt skedde så naturligt. Hon var min enda vän i skolan, den enda som fick mig att le, skratta & tänka på annat, dom dagar då jag inte klarade av det själv, då hjälpte hon mig att orka & vi orkade så mke tillsammans. Jag var länge in på första året väldigt ensam, uppgiven & ledsen över att jag inte lyckats finna en enda vän, men så kom Emma & räddade mig & tillsammans så blev vi inte ensamma längre.Men nu då? Vem ska nu göra allt det som bara Emma kan göra? Vem ska nu... få mig att orka det som jag egentligen inte orkar, men som Emma fick mig att orka? Ingen.. För ingen kan ersätta, ingen kan ge mig det som Emma gav mig & ingen, kan ta eller lindra min smärta som bara växt på sig, sedan den dagen min kämpe valde att ge upp striden för att efter en tuff fight, få lägga sig & vila i Guds händer. Aldrig någonsin, visste jag att jag som människa kunde känna det som jag känner, att jag som människa kunde känna en sådan brist i hjärtat & att så många tårar kunde fällas på en & samma gång. För det gör ju ont när hjärtat brister & det gör ju så ont, när saknad skaver, när bitarna inte längre faller på plats, utan istället isär. För det gör ju så ont när jag inser, att Emma inte längre finns här. Att sitta där på hennes begravning är fortfarande för mig så otroligt overkligt, så egentligen, oacceptabelt för mig, så mardröms liknande & så ofantligt smärtsamt. När verkligheten liksom kommer ifatt, slår till mig & ger mig en extra påminnelse om att livet så snabbt kan vändas upp & ned så blir jag så rädd & önskar inget annat än att tiden bara på något sätt gick att vrida tillbaka, att det bara gick att få det gjorda, ogjort. Men det går inte, livet funkar inte så, trots att man många gånger önskar det.. För vem vill egentligen gå fram till en kista, där man vet att sin endas 16 åriga vän, som hade hela livet framför sig, ligger död i kistan som jag igår gick fram till för att lägga en ros på & viska tyst för mig själv, till Emma; -Sov gott fina, älskade du, så ses vi snart igen. Jag älskar dig!Det ska inte behöva vara såhär, det ska bara inte det! Men nu är det så & jag måste försöka, med hjälp av den ängeln som finaste Emma är, att bli stark nog för att orka bära denna smärta, sorg & saknad. Jag måste lita på att Emma är med mig ändå, att hon visst kommer få mig att le & skratta med hjälp av allt det fina som vi hann skapa tillsammans. Jag måste försöka bygga upp mitt liv så jag, som din mamma sa Emma - kan visa för dig hur man ska leva livet, fullt ut liksom! För jag vill inget annat än att kunna leva mitt liv & stolt få visa för dig att det omöjliga kan bli möjligt, om man är lika envis som både du var & som jag ännu är! Det här ska bli våran resa, trots att jag är här & du är där, så ska vi fortsätta att kämpa tillsammans, fortsätta att vara varandra nära - för du finns i mitt hjärta & så länge du gör det, vilket du för alltid kommer att göra, så kommer jag att fortsätta vandra med dig i mitt hjärta, tills dess att vägen når sitt slut & jag återigen får träffa dig, min allra käraste vän, Emma!