Farsdag - avskyvärd

Förra årets blogginlägg om farsdag har ett avslut som lyder;  "Jag vill inte fira den där dagen, för jag är inte stolt över min pappa, han är inte ens värd att bli kallad för pappa. Jag försöker påminna mig själv om hur stark mitt lilla barn inom mig har varit genom alla dessa år som jag fick ta emot fysisk & psykisk misshandel av min så kallade "far"..." -Och ja, precis så är det. Ytterligare ett år har passerat & nu så är denna otroligt, allmänt jobbiga dag här & jag får precis som det jag skrev, försöka att påminna mig  själv & påpeka den styrkan som finns hos det lilla barnet inom mig, som i så många år fick stå tyst & ta emot det psykiska & fysiska våldet. Våldet som utfördes av han, pappa.. Den människan som det idag, är tänkt att jag ska "hylla". Jag har en pappa, han är min biologiska pappa, han är den som är 50% av anledningen till att jag finns. Han var med & skapade ett liv som han sedan tidigt, successivt, började att hansönder mer & mer. 14/5 1998 så fick han för andra gången i sitt liv, titeln "pappa" på sig & ifall jag kunde, så skulle jag stryka den titeln ifrån honom. Han är ingen pappa. Han är ingen som jag vill kategorisera i kategorin "pappa".  Han har bränt så många broar, orsakat så många sår, höjt så många nävar, slagit så många slag, svikit inte bara ett barn, utan flera barn. Han har visat mig den vidrigaste sidan en människa kan vara kapabel till att äga & han har kastat mig ut i de mörkaste stupen man kan tänka sig. Han har utsatt mig för något utav det värsta ett barn kan bli utsatt för. Han har visat för mig, att bara för att något SER bra ut, så betyder det inte att det ÄR bra. Man brukar säga att man "är härdad" & det är precis vad jag, i så fall är. Mitt psyke är härdat, min kropp är härdad, hela mitt liv, är härdat. Med tanke på allting som han har gjort framför mig, allting som han har sagt till mig, gjort emot mig, gjort emot mina syskon & min mamma... så är jag härdad. Han om någon, är vem som är mästarnas, mästare på att vara så manipulativ, brutal & elak på en & samma gång. Att en som är pappa till sex barn, kör barnen i bilen utan körkort, slår dem sönder & samman, skriker åt dem hur värdelösa dem är på allt de gör, sparkar på dem när de faller, istället för att sträcka ut sin "pappa-hand" & hjälpa dem upp, osv. Det är inte friskt, det är inte vad en pappa är till för att göra. Och den människan som ter sig på ett sådant brutalt sett, är inte en människa nog, för att få bära någon "pappa titel". Det är SÅ många barn som dagligen blir utsatta för olika sorters våld i sitt hem. Barn som gråter sig till sömns, blir övergripen sexuellt av sina föräldrar. Barn som förlorar sina föräldrar, barn som har föräldrar som missbrukar & Gud vet allt vad som försegår bakom alla de så "pryda", stängda, ytterdörrarna hos alla barnfamiljer runt om i världen. Att ha en enskild dag, enkom för att hylla en mor eller far, det borde plockas bort, med tanke på hur det samhället vi lever i idag, ser ut. En mor & en far som är värda sina titlar & sina barn, blir & känner sig nog hyllade av sina barn varje dag. Det sägs att ett barn är en gåva & blir man tillägnad den gåvan, ett barn, så är man väl ändå redan hyllad, om så till & med för resten utav sitt liv..!? För den orättvisan som varje år uppstår hos barn som på något sätt inte har någon mamma & eller pappa att fira på den så kallade "mor/farsdag", den är sorglig. Jag är ändå 18 år nu & jag förstår en hel del, men om man då som jag sist gjorde, tar det där barnet på förskolan. Barnet som inte har sin mamma eller pappa att göra något mor/farsdags kort åt. Alla de andra barnen gör glatt sina kort som de ska få åka hem & ge till sin, nu t.ex. pappa på farsdag, men så finns det många gånger de barnet som inte räknas med "alla de andra". Som på de ena eller andra sättet inte har någon närvarande pappa.  Detta rör mig & jag reagerar starkt på denna dag, varje år. Mina tankar & värderingar ändras från år till år, men så länge jag kan minnas så har aldrig, som i nu mitt fall, farsdag, varit någon dag som stått uppskriven med fin textstil i almanackan. Jag lider bara, på så många olika sätt & jag tänker mig bara & försöker föreställa mig hur det känns att faktiskt ha en pappa, som är värd att kallas för pappa... Att jag inte har någon kontakt eller något umgänge med honom är inte på något sätt en förlust på så sätt, för mig. Inte just han liksom, utan förlusten i hela denna tragedin, är att jag aldrig fick den pappan som ett barn förtjänar & faktiskt behöver. Jag skulle aldrig välja honom, aldrig prisa eller hylla honom, för det enda han gjort för mig, är att han har kastat skit på mig, spottat mig i ansiktet & talat om för mig vilken fullständigt värdelös dotter jag var. En sådan "pappa" som honom förtjänar inte en noga utvald dag, som ska ägnas åt att fira & hylla en individ med en särskild & speciellt anpassad titel, som du (tro de är eller ej) faktiskt måste göra dig förtjänat av att bära på & representera dig som. Nej, detta med morsdag & farsdag liknar i mina ögon, ett stort skämt, ett meningslöst påhitt. Jag har inte min pappa som jag vill & eller känner att jag kan fira idag & det är jag inte ensam om. Jag önskar jag kunde ta alla de drabbade barnen i min famn & skydda dom ifrån allt ont som vissa föräldrar utsätter sina barn för. Alla barn har samma rättigheter & behov som bör tillgodoses. Inget barn förtjänar att känna en sådan onödig sorg som jag vet att många barn runt om i världen kommer att känna speciellt mycket idag. Jag dissar verkligen denna dag & tro mig, det gör ont att hata sin pappa. Jag önskar att han hade gett mig underlag nog, för att jag skulle kunna göra motsatsen - älska honom. Men tyvärr, nej. Usch, aldrig! En stor kram till främst alla barn idag & men även till alla ni andra & speciellt till dig som just tagit dig tiden till att läsa detta.  Meryam Nilsen