Ett försök att summera ett värdelöst 2017 - Ett försök att ge en inblick på ett mest troligt, lika motigt 2018.. ”Livet”

Åren kommer & går, precis som allting annat här i livet. Det finns år som jag minns mer med glädje & så finns det år, som jag bara minns & för alltid lär minnas med stor sorg. Det är ju så att man vet aldrig någonsin vad som väntar på en, precis vad som helst kan ske & de som man älskar kan ryckas ifrån en helt utan förvarning. Motgångar kommer för att bryta ner en & så går det bara runt, i alla fall för mig. Jag bryts ner igen & igen, innan jag ens har hunnit resa mig upp igen. När jag tänker på året 2016, så tänker jag bara; Emma... För det var det året, sommaren 2016 den 3/7, en söndag, som beskedet kom, då jag föll ner i den oändliga sorgen som jag inte ens visste fanns. Sorgen av att förlora någon man älskar, sin bästa vän. Emma tog sitt liv & efter det blev inget sig likt. På tolvslaget förra nyår, så satt jag i vid Emmas lilla plats i minneslunden. Femton minusgrader var det, men jag satt där i över en timma, tårarna frös på mina kinder, raketerna sköts för glatta livet & jag kunde inte alls, känna att livet var roligt, att jag såg fram emot ett nytt år. Dessutom, ett nytt år, utan Emma. Så småningom så blev sorgen mer hanterlig för varje dag som gick. Det som jag aldrig trodde skulle vara möjligt, det gick ju, trots allt; jag lärde mig så småningom att börja leva med sorgen & saknaden efter att ha förlorat Emma.. Det var tungt, värre än jag trodde.. Jag hade flyttat ifrån familjehemmet i början av december & i januari blev jag helt sjukskriven ifrån skolan. Jag tror inte jag gick utanför lägenheten mer än på nätterna, då jag besökte sjukan. Vad jag då inte visste, var att början av året 2017, som var så otroligt tungt; var bara början på ett helvete jag aldrig någonsin hade kunnat tänka mig.  I Februari så återförenades jag & min bästa killkompis Jesper, med varandra. Han flyttade till Stensele & vi umgicks väldigt intensivt, jag var där i princip varje dag hela februari & mars, jag kände äntligen att jag hade någon som fick mig att tänka på annat, så jag slapp att vara ensam. Plötsligt så slutade vi att vara med varandra, mycket eftersom jag var rätt mycket hemma i Gunnarn & han hittade nya vänner, fler vänner. Livet började så småningom att fungera helt okej för mig, våren gjorde att livet kändes lite lättare, jag såg fram emot sommaren - vad kunde gå fel liksom? Jo...  Kvällen den 3/5 så får jag ett sms; Jesper är borta, har du hört något av honom? Med tanke på hur destruktiv han hade varit de tre senaste veckorna, så gav det där smset mig en stor klump i magen. Det kändes inte som att det här skulle få något lyckligt slut och... det fick det inte heller. Jag låg vaken hela natten & hade ständig kontakt med en utav vännerna som var ute & letade honom, men inget tydde på att detta skulle visa sig sluta gott. Vid 09:30 sitter jag helt apatisk & försöker få i mig frukost, då samtalet som jag bara väntade på, kom... ”Dom har hittat honom” OCH??!?!?? skriker jag...  ”Han lever inte..” Jag tappade som känseln i kroppen, all spänning bara rann ur mig, jag svarade till personen i andra änden att ”okej, men jag kommer till lusten på 30 minuter”. Lämnade mackan som jag bara hunnit ta en tugga av, drog på mig kläderna & satte mig i bilen, totalt omedveten om vad jag egentligen gjorde. Var det en dröm? Det gick fort att jag var framme i Storuman, knappt en kvart. Jag möttes av gråtande elever, chockade lärare, telefoner som ringde överallt & jag, jag försökte bara ringa Jesper. Jag förstod inte vad som hade hänt - det kunde ju för fan inte vara sant, så varför gråter alla? Dagarna efter allt trauma, dom var hemska & jag har aldrig varit så apatisk & frånvarande som jag var då. Jag blev tvingad till psykakuten för en suicid bedömning, men fick åka hem samma dag. Jag varken åt eller sov något. Jag var vaken två, tre dagar i sträck. Spenderade de flesta nätterna vid Jespers minnesplats & det var nog inte förrn efter två veckor efter de att han hade gått bort, som jag kunde börja känna lite smått, förstå vad som hade hänt & få ur mig några tårar. Han tog sitt liv tio dagar innan min nittonårsdag. Alla försökte göra allt för att min dag skulle bli vad jag ville, men jag ville ingenting. Jag ville endast att Jesper skulle komma hem.  Sommaren kom & hans begravning likaså. Min andra begravning jag gått på. Den första var min ena bästa väns & den andra, var min andra bästa väns. Efter begravningen så blev det bara värre. Jag flydde ifrån allt, jag hade svårt att skilja på dröm & verklighet men tack vare en fin vän, så kunde jag fly ifrån all sorg, på ett bra sätt, tillsammans med henne. Tills dess att hon flyttade & jag kände att min värld ännu en gång föll samman. Men så fann jag en person, eller om hon fann mig, eller vi fann varandra, aa nåväl.. Vi fann varandra speciellt efter Jespers begravning & ska jag vara ärlig, så tror jag inte att jag hade suttit här idag, kämpat här idag, för mig, för livet, för Emma & för Jesper; om det inte vore för älskade Matilda!!  När hösten kom blev det riktigt illa, trots mycket stöd, trots allt kämpade. Jag började få riktigt mörka tankar & tillslut så var jag så likgiltig & rädd, att jag valde att låtas mig lägga in på psykiatriska slutenvårds avdelningen i Skellefteå.. Det skulle dock visa sig att det bara förvärrade mitt mående, jag kunde inte skada mig & jag kände mig trygg på så sätt, men det gav mig inte mer än så. Jag pratade mer med Matilda i telefonen än vad jag pratade med personalen som aldrig hade tid på avdelningen. Jag blev en dag, hastigt & helt oförberedd utskriven ifrån psyket, hemskickad, trasigare än någonsin. Sedan den dagen har varje dag handlat om liv eller död. Jag har balanserat på den tunnaste & jävligaste linan. Bott hemma hos mamma, tappat allt mer motivation för varje dag som gått, destruktiv på så många sätt, går på lugnande 24 timmar om dygnet pga min ångest, har fallit tillbaka till det ätstörda helvetet, ser ingen framtid, vill ingenting, orkar ingenting. Lever i en enda stor tomhet & ensamhet. Ligger mest i sägen & tittar upp i taket, har tappat allt som en gång var värt att kämpa för.  Drömmer mardrömmar om nätterna & pappa minnena har som väckts till liv på nytt. Saknar Jesper & Emma. Saker & ting har förändrats i min omgivning, motgångar har inträffat inte bara för mig, utan även för en annan väldigt älskad & viktig person i mitt liv. Jag har inga större förväntningar alls på året 2018, utan helt ärligt så är jag bara jävligt rädd. Men vad hjälper det? Jag menar, året 2018 står alldeles bakom hörnet hur som helst & jag vill passa på att skriva några ytterligare sista rader, såhär innan det som är, tar slut.. och mest troligt, bara börjar om på nytt.... Skål. Skål för ett nytt fruktansvärt år. Skål för ett år närmare jordens och mänsklighetens undergång. För trehundrasextiofem nya dagar av oupptäckta och outforskade problem i din och min vardag. Skål för att du blivit ett år äldre, för att nya mördare och terrorister föds, för att det är ett år närmare din död.  Skål för alla ångestfyllda och sömnlösa nätter du kommer tvingas genomlida. För alla de vänner som du kommer växa ifrån, från alla nya pojk- och flickvänner som kommer försvinna ur ditt liv. För att din barndom tycks vara längre bort än någonsin förr. Skål för att även den här sommaren kommer få sitt slut och för att en ny vinter kommer att påbörjas.  Skål för alla tänkvärda jävla sjukdomar, psykiska som fysiska och infektioner som kommer drabba dig detta år. För alla gånger du kommer vakna upp och känna att det kommer bli en dålig dag. För alla gånger du kommer att försova dig och tvingas ljuga, för alla smådjur du kommer döda - för alla småflugor du kommer göra föräldralösa! Skål, min vän, skål för ett nytt år fullt av tsunamis, självmordsbombningar, skilsmässor självmord, generella dödsfall, självskador och benbrott. Skål för alla de lugna, heta sommarkvällarna du kommer att spendera ensam på ditt rum, då du kommer önska att en vän kommer förbi och tar med dig ut i den febriga, berusade glädjeyran... och skål för alla de gånger du kommer sitta ensam och hoppas, natten ut. För alla gånger du kommer skrapa upp dina knän. För alla gånger du kommer säga att du mår bra, när du verkligen inte gör det.  Skål för alla gånger du kommer säga elaka saker och sedan ångra dig då det är för sent. Skål för alla de gånger du kommer ringa din vän för att be om förlåtelse, och upptäcka att ingen svarar, skål för de dagar då du verkligen är förväntansfull men bara blir besviken. Skål för de vänner du trodde hade som i slutändan aldrig egentligen brydde sig om dig på riktigt. Skål för de höstdagar då det är motvind på vägen hem och du har glömt dina vantar. För att handtaget till plastpåsen på Ica kommer att gå sönder många gånger, och du kommer tvingas bära iskalla mjölkpaket i din famn. För de dagar då du ställer dig på vågen och tänker; ”jag ska motionera mera.” men vet du vad? Du kommer inte att motionera mera. Du kommer inte orka.  Så fatta ditt champagneglas där på nyårsafton vid tolvslaget och skåla, min vän, skåla så att det klingar muntert för det där kommer bara vara början på ett år som bara kommer kännas värre och värre för varje månad. Jag kommer utbringa en STOR SKÅL till alla som är ute på festligheter på nyårsafton vid tolvslaget, hoppas ni dricker något gott, att ni har det så roligt som det bara går att ha. Grattis. Jag kommer avundas er!! Men oavsett vad; så ta hand om varandra<3