En som samhället glömde..

Fredag kväll, klockan slår precis 19:18 - jag gråter. Fredag kväll, jag sitter fortfarande på samma plats som jag satt på klockan 11:18 idag - även då, rann tårarna.  Fredag kväll, det känns som vilken kväll som helst. Det känns som vilken ångest som helst, bara det att jag inbillar mig att det vore något speciellt, bara för att det är fredag. Kanske är det så? Kanske borde inte en i min ålder, sitta isolerad i sin lägenhet & hata livet, en fredag kväll. Vad vet jag? I alla fall inget annat, än just detta. Varje dag ser likadan ut. Jag har mer eller mindre blivit sjukskriven ifrån skolan just nu, jag pallar helt enkelt inte mer. Jag går på mina möten, denna veckan har jag haft minst ett möte per dag. Annars så försöker jag mest bara att andas, överleva & ta mig igenom dagarna. Till veckan så börjar mitt boendestöd att gälla, så att kl 08.00 på måndag morgon, så kommer en människa som jag har träffat en gång, att komma & knacka på min dörr. Spännande. Jag vet egentligen inte om jag har någon större åsikt kring det, för helt ärligt så bryr jag mig knappast längre. Än man som jag, van att det sällan knackar på dörren, att någon sällan hör av sig, hälsar på osv, så kan jag tänka mig att man kanske egentligen borde vara glad eller så, när det väl sker. Fast jag har nog mer accepterat min ensamhet & mitt folktomma hem, även fast jag ständigt gråter över det. Jag ser samma sak varje dag, dagarna försvinner i varandra. Jag går helst isäng så tidigt som möjligt, som igår, då gick jag isäng kl 21.00, jag har ju liksom ingen som behöver mig, inget som kallar, egentligen ingenting att leva för. Somnade rätt fort, vaknade kl 08:45 imorse, tröttare än någonsin. Lika ångestfylld, lika negativ till en ny dag. Var jag vaken 10 minuter innan första ångestattacken bröt ner mig, så var det väl bra, men jag tror knappt det var så länge som det hann gå. Precis som varje morgon så klev jag upp, åt frukost, rökte, borstade tänderna & slängde mig i sängen igen. Samma visa varje morgon - lika energitom varje morgon. Det måste ju vara såhär som de äldres vardag ser ut & jag är 18 år alltså? Det skrämmer mig, livet skrämmer mig.  Jag vill inte höras, vill inte synas eller märkas - så lite som det bara går utav allting, jag är ju inte värd mer än så. Brukar undra vad andra gör, vad familjen gör, vad världen gör. Undra hur det känns att känna sig behövd? Viktig, värdefull, älskad, uppskattad. Undra hur det känns att ha det tryggt & stabilt runt omkring sig? Undra hur det känns att ha en komplett familj? Jag vet inte - jag har själv aldrig fått uppleva det. Jag växte upp rätt fort & jag växte aldrig in i någon familj, utan snarare ifrån en familj. Jag fick se till att klara mig själv rätt tidigt. Jag har sedan länge tillbaka fått tala för mig själv, vägleda mig själv, lyfta & trycka ner mig själv. Om det är en livsstil att rekommendera? Nej, jag skulle nog faktiskt rekommendera att vara barn så länge du har möjlighet, bo hemma så länge du har möjlighet (om du har möjlighet). Att bli "vuxen", om det nu är det som jag påstås ha blivit, så är det knappast guld & gröna skogar. För mig är det dock inte logiskt, rimligt eller realistiskt att en individ som över en natt går från 17 år till 18 år, bara ifrån ingenstans, helt plötsligt ska behöva klara sig, mer eller mindre helt ensam - för det är ungefär vad jag har fått göra. Då spelar det ingen roll hur mycket som står på papper (ang lovat stöd osv), hur många som sagt att de fortfarande kommer att finnas kvar... för jag svär, att sedan den dagen jag fyllde 18 år, så har jag successivt blivit mer & mer ensam. Börjar må sämre & sämre. Isolerat mig mer & mer. Tappat livslusten mer & mer för varje dag som gått. Sett mindre & mindre folk. Men VISST, alla dom som sa att de skulle stå kvar - hur ser ni ut nu för tiden? Usch. Det är ju trots allt fredag, så jag kanske lyxar till det med en Sobril ikväll. Något bra på tv kanske? Eller just det, jag kan ju inte se på tv, jag mår för dåligt för att kunna sitta still & då får jag väl för fan ta vad fan som helst. Enda gången jag kan vara stilla en längre stund är när jag sover, annars så kryper ångestens rastlöshet i blodet på mig tills jag fullkomligen kokar. Jag får nog även ikväll, vandra med ena näven knuten, hängandes i luften & andra näven knuten, halvt i min mun för att stoppa skriken, fram & tillbaka mellan köket & sovrummet. I väntan på att känna att jag kan gå & sova, i väntan på lugnet, ro'n, stillheten, luften.  Trevlig helg  // En flicka som samhället glömde.