Du fattas mig - jag saknar dig

Jag undrar hur mycket du hade hunnit utvecklas, förändras & växa på dig, om du levde du. Jag undra hur du hade sett ut? Hur du hade resonerat, tänkt & varit, om du hade levt idag. Jag undra om & isf hur arg du hade blivit när jag berättade om det som gör mig arg. Jag undra hur högt & glädjande du hade skrattat, om jag drog ett sånt där torrt "Meryam-skämt". Jag undrar om vi hade fortsatt på det vi hade & hur det isf hade sett ut idag. Men framför allt, så undrar jag; -Emma, ser & hör du mig? Är du med mig i varje slitsamt steg jag tar? För vet du vad? Jag har med dig, överallt, vart jag än är. Det går fortfarande inte en enda dag, utan att jag inte tänker på dig. Det går inte en enda kväll, utan att du är det sista jag tänker på innan mina ögon sluts. Du fattas mig - jag saknar dig. Jag vet nästan med all säkerhet, att du hade varit den som jag hade fortsatt att dela de allra djupaste tankarna med. Jag ser framför mig, du & jag, i djupa diskussioner, skrattandes som ilskna. Vi pratade om allt ifrån de mest "avancerade" sakerna, till de mest naturliga sakerna. Om allt mellan himmel och jord. Jag minns mer & mer av allt det som vi pratade om, lovade varandra & alla våra drömmar & mål som vi hade, lika som olika. Jag lutar mig emot den vänskap som vi hann skapa oss i mellan & långsamt så tränger sig tårarna ut ur mina ögon - hur fan kunde det sluta som det gjorde? Vi & fram för allt DU, hade ju så himla mycket mer kvar att uppleva. Det fick ju inte bara ta slut sådär som det gjorde? Jag försöker varje dag att lära mig leva utan dig, jag försöker varje dag att ta en bit av sorgens kaka, för att bearbeta, för att orka & för att kunna förstå. Det är svårt att förstå något som knappt ens går att förstå(?) något som man bara inte vill förstå.  För... Jag vill inte förstå, att du inte finns mer. Jag vill inte förstå, att ditt hjärta inte längre slår. Jag vill inte förstå, att du bara blev 16 år. Jag vill inte förstå, att jag har varit på din begravning. Jag vill inte förstå, att jag måste fortsätta utan dig. Jag vill inte förstå, att min Emma är död - för alltid. En sådan påtaglig smärta & saknad som jag känner efter dig, efter att du gick bort - har jag aldrig någonsin upplevt någon gång förut. Ett tomrum som är omöjligt att fylla med något annat, det går inte att hitta något eller någon annan som skulle kunna ersätta & fylla det rummet, ditt rum, tomrummet du lämnade efter dig. Ibland så fastnar jag, ibland så saknar jag dig så mycket, att luften känns som någon giftig kemikaliegas. Det gör vissa stunder så ont, att det känns som att jag hade kunnat springa flera hundra mil - om jag så bara fick se dig igen. Men en sak, tack för att du var så öppen & rolig & ärlig & härlig & så dig själv, på din Instagram, för där, där på din Instagram, kan jag spendera timmar. Timmar med att bläddra igenom alla dina bilder, skratta & gråta, finna tröst & trygghet. Du var ju så jävla rak på sak & det älskar jag speciellt mycket med dig. För trots att du många gånger kände dig svag, så var du så stark - för du vågade säga precis som det var & det min vän, det är en styrka i sig.. den styrkan hade du!   Tiden har liksom bara sprungit iväg, samtidigt som den många gånger ha känts som att den stått stilla. 232 dagar utan dig & tänk att det bara är en bråkdel, för framför mig så ligger hela mitt liv... utan dig. Det gör så förbannat ont att tänka den tanken, samtidigt som jag tänker att jag trots allt, vill göra allt för att få göra dig stolt! Jag vill göra allt som du aldrig fick & hann göra. Jag vill uppfylla de drömmar & mål som vi hade gemensamma, jag vill skratta & vara arg, åt sådant som vi tillsammans skulle ha skrattat & varit arga på. Jag vill aldrig glömma vilka underbara skratt jag fick dela med dig. Jag kommer aldrig någonsin att glömma det sista du sa till mig. Jag glömmer aldrig natten till den 22 juli, din begravning. Jag må ha varit med om sömnlösa nätter, men... den där natten var överjävlig. Det knyter sig i magen bara jag tänker på det. Min finaste Emma, vad hade jag gjort om jag aldrig hade fått äran att möta dig? Oavsett vad, så kommer jag aldrig någonsin att kunna få någon ens i närheten, liknande chans till att möta någon så underbar, genom'go människa som vad du var! Du var & kommer att för alltid vara, den starkaste människan jag skådat! Tack för allt Emma.  Tack för att du visade mig vad tillit & ärlighet var. Tack för att du visade mig vad glädje & lycka var. Men fram för allt  -Tack för att du korsade min väg, öppnade upp dig för mig & lät mig få se rakt in, i ditt liv. I ett liv, ditt liv, som tyvärr slocknade alldeles, alldeles, för tidigt...  Du fattas mig - jag saknar dig! Älskar dig