Dom, inte jag.

"Hon överdriver, så dåligt mår hon inte. Det syns ju inte. Hon är så negativ. Hon har ju inte ångest nu. Hon klarar sig. Hon skrattar ju, kan omöjligt må dåligt. Hon mår inte tillräckligt dåligt. Hon orkar visst, sådär säger hon bara" Tankarna ekar i huvudet på mig, jag vet knappt om jag orkar andas snart. Jag är så förbannat less på folk, på vården, på dom som tror sig veta så jävla mycket - men i själva verket inte vet ett skit. Less på allt vad livet är - less på att hela tiden slåss för något som inte ens är värt det. Jag avskyr hur jag måste kämpa mig igenom varendaste liten grej, jag hatar hur jag plågas av ensamheten mitt i allt. Dom lovade att inte lämna - men lik förbannat så står jag här, mer eller mindre redo för att bara släppa allt & ge upp. För hur vore det egentligen om någon bara visste vad jag tänker när ingen hör på, vad jag ser, som ingen annan ser? Hur vore det om jag sa precis så som jag ofta känner? Det kan jag tala om för dig, att det hade inte varit till min fördel i alla fall. Hade jag sagt allt som jag borde säga & gjort allt som jag känner för att göra, så hade det varit kaos. Jag anpassar mig efter allt, håller tillbaka mängder av kokande känslor & vulkanutbrott, endast för att slippa vara rädd för risken att på något sätt såra någon annan. Jag är i grund & botten helt bortom förståndet, jag förstår ingenting längre. Jag vandrar på samma eländiga stig; smal, full av fiender, hinder & faror.. Jag skriker ut i det mörka & blir tystad utav ångestens vidriga hand. Den håller mig så tätt intill sig, kväver mig nästan med sitt grepp. Den får mig att göra vad fan som helst, inget kan få mig blåst som vad ångesten kan. Inget kan göra mig så knäsvag som vad ångesten gör mig.. Jag..  f           a              l                l                  e                    r... Och jag kan inget göra för att hjälpa mig själv. Jag kan inget säga för att trösta mig själv, inget visa för att tala om hur svag min kropp är. Jag kan inget längre försöka med, för att orka ta ett endaste kliv till. Jag har gett upp, jag tror inte på någon hjälp. Jag tror inte på vad andra människor säger - för ingen tror ändå på vad jag säger, när jag säger att jag är alldeles för matt för att orka stå emot dessa stormvindar som virvlar omkull mig i min kamp. Jag har sagt det så många gånger, att ingen längre tror på vad jag säger. Ifall det tros att jag någon gång kommer att bli van denna smärta, så tror folk fel. Jag kan ännu inte, efter flera års lidande, känna att jag behagar detta helvete. Jag avskyr det, hatar det, lider av det, förlorar mitt liv av det, förstör mig själv av det.  Det är jag som kommer att gå ut ur detta spel som en förlorare - och det är dom som stod & såg på, men inte agerade, som kommer att ångra sig. Det är dom som svek, som lämnade, blundade & förnekade, som kommer att få leva med ett samvete som kommer att tynga. Det är inte jag som inte har kämpat, det är dom som inte förstått. Det är jag som har gett allt, dom har knappast försökt. Men det är okej - jag är okej. Okej? ":)" 03:01 & jag avslutar med; - Jag är bra på att vara själv men usel på att vara ensam.