Din dag idag...

”Så svårt att acceptera men jag ska fortsätta att leva & minnas dig som en vinnare; aldrig någonsin som besegrad...”Idag är dagen då vi skulle ha tänt ljusen på din tårta & inte ljuset i minneslunden..<|3 Älskade du. Älskade vän. Älskade Jesper. Älskade bror. Du älskade, älskade ängel.. Jag känner mig lika tom som universum är stort. Sorgen & saknaden tynger ner mina axlar, allting känns så overkligt.. Vart är du? Jesper, vart fan är du!?! Det är ju din dag idag, DIN dag. En dag som jag vet att du hade sett framemot & nu är den här, men.. Du är ju borta nu. Din dag är här, men du är inte här. Jag står liksom bara här & väntar på att du ska dyka upp... Idag är ju dagen då vi alla som älskar dig såå mycket, hade sjungit ”ja må du leva, ja må du leva, ja må du leva uti hundrade år, ja visst ska han leva, ja visst ska han leva, ja visst ska han leva uti hundrade år, osv” för dig. Vi hade gett dig presenter, kramat dig, firat dig, öst lite extra kärlek över dig. Då vi hade fått se ditt enormt varma leende, dina ögon som hade tindrat av glädje. Du hade varit sådär tacksam som bara du kunde vara.. Men du finns inte här. Vi kan inte sjunga för dig. Vi kan inte ge dig några presenter, vi kan inte krama om dig, vi kan inte tala om för dig, hur älskad & värdefull du är.. Det gör så ont, så förbannat jävla ont. Det blir så uppenbart, det blir nästan FÖR uppenbart, dagar som dessa, hur otroligt orättvist livet är. Hur skört livet är.. Egentligen så finns där inga ord i världen, som räcker till för att kunna förklara hur ont det här gör. Det finns inga ord, för att ens kunna komma i närheten av att beskriva, hur saknaden tär sönder mitt inre. Jag vet ju hur mycket du egentligen älskade livet. Jag vet vad du hade för drömmar & vad du hade för mål.. Du finns inte idag. Du lever inte kvar här idag. Och jag känner liksom en sådan extrem ilska, gentemot denna värld, detta samhället.. Liksom, hur unga liv bara spills ut, en efter en. Och att DU blev ett utav de liven, som spilldes ut av detta samhället.  Jag vet så väl vad du ville & önskade & jag hoppas att du ser att jag försöker, även om jag ofta trampar snett & faller ihop. Som jag har sagt förr, du ville aldrig dö. Utan det var livet som tog död på dig. Du älskade livet, men inte de omständigheterna som var runtomkring dig & den psykiska smärtan som tog död på dig, sakta men säkert, tillslut. Den sista tiden som jag fick med dig, är jag så tacksam för att jag fick. Jag uppskattade den nog så mycket då, men nu, nu såhär med det trasiga facitet i handen, så uppskattar jag den bara ännu mer. Jag vet ibland inte vad jag ska göra av all den enorma mängd sorg som jag känner. All den längtan som jag har efter dig. Men mest av allt så undrar jag hur länge jag ska behöva längta & sakna - innan vi ses igen. Ingen vet, bara tiden, den förbannade smärtsamma tiden, det är bara den som kan avgöra & visa, när vi äntligen får ses igen... Jag kommer längta varje dag, sakna dig varje dag & jag kommer älska dig för evigt, för den bror som du blev & förblir för mig! I mitt hjärta lever du vidare, tills den dagen då vi ses igen! Ta hand om dig & ta hand om mig, håll din hand i min, för jag längtar såå efter din! Men trots allt så finns du ändå någonstans & jag vet att du hör mig.. Därför så säger jag det - Grattis på din dag, älskade Jesper! Må änglarna fira dig, i stjärnornas glittrande ljus & i månens klara sken. Vi som lever kvar här på jorden, vi minns dig lite extra mycket idag. Jag stannar upp en stund, kollar upp emot himlen, tårarna faller, men jag vet.. Jag vet så väl att du är med mig, att du sitter där uppe bland molnen & tittar ner på mig... Jag älskar dig. Jag saknar dig, mer än allt annat... och jag lovar dig; Jag ska fortsätta att kämpa. Jag ska kämpa på, om så inte för min egna skull, så, för Din skull min vän.. Jag hoppas att du har det så fridfullt & rofyllt, var än du är. För det förtjänar du, älskade änglabror!<3