Det var inte jag, det var någon annan...

Åter igen, jag vet inte vart jag är, vart jag är påväg. Vart vill jag? Vad vill jag? Jag står bara här som ett frågetecken & fattar absolut ingenting. Solen går upp & solen går ner, men jag då? Ja, jag går väl under då..? Någon har dragit in allt mitt vett & allt mitt förstånd, någon har stampat sönder mina styrkor helt & hållet. Jag känner inte igen mig själv, för det här är inte någon utav alla Meryam som jag känt, det här är någon helt ny & främmande Meryam. Någonstans, vart vet jag inte, men uppenbarligen så har jag någonstans efter vägen, tappat bort något som jag tydligen tidigare bara verkar ha tagit för givet, jag vet inte? Jag känner mig som en tung klump, jag känner mig jämnt & ständigt bara i vägen. Jag känner mig aldrig tillräckligt bra för något eller någon, jag känner mig skyldig till allt ont & till allt som blir fel. Istället för att låta saker & ting komma & gå, så ska jag jämnt & ständigt bara röra i sånt som jag egentligen bara borde ge fan i! Jag förstår inte, vad har hänt? Jag måste ha svalt en ballong som fastnat i halsen, eller så har någon blåst upp min bröstkorg, för trycket som ständigt jagar mig, går inte att beskriva, går inte att bli av med. Kroppen skriker efter syre, min kropp kämpar & sliter, den skriker efter något & jag vet inte vad. Lite som en bebis, när något inte är som det ska, så skriker dem bara, dom väntar på att någon ska finna felet & tillfredsställa det. Så känns det inom mig nu också, kroppen, psyket, allt, skriker efter något, för allt är inte som det ska, men jag VET INTE, vart felet sitter, vad jag måste göra för att lugna & tillfredsställa det som är så trasigt & så rädd. Jag strävar efter något som kan få skriken inom mig att tysta, jag skriker efter något som kan översätta min smärta till ord, till förståelse. Jag klarar inte av detta tryck, denna press & denna eviga maktlösheten. Jag vill bara kasta mig i en famn & låta allt som vill komma fram, få komma fram, jag vill inte tvinga fram något för det kan jag för den delen inte heller, men det brukar komma av sig själv, om det bara får lite tid på sig.. Men åter igen, det går inte, jag klarar inte av att hantera detta själv & jag vill inte vara den som tränger sig på, som avbryter eller som bara tar plats, för så säger rösterna i mitt huvud, att jag gör. Jag begär egentligen inte mycket, men ibland så gör jag det, när allt liksom bara blivit för mycket. Men nu är det långt över för mycket, så nu begär jag verkligen ingenting alls, utan jag önskar, jag bara önskar att någon tar min hand, för mig till en lugn, trygg & säker plats, där mina känslor & tankar får ta sig den tid de behöver för att få komma fram. För just nu så är allt bara en röra, det går liksom bara runt & runt & jag kommer inte längre, för jag kan inte stanna själv, jag klarar inte av att stoppa maskinerna själv. Jag behöver bara en hjälpande hand, om så bara någon som... orkar med mig. Eller inte mig, mina känslor.Förlåt. Jag kanske begär för mycket ändå..? Jag vet inte, egentligen borde jag inte säga något alls, för jag blir för mycket. Men jag rår inte för det, för det här är inte jag, det här är någon annan, men kom ihåg att jag är JAG, som ber om hjälp & inte den där "någon annan"...MVH Meryam