Det krävs - S T Y R K A - för att vara - S V A G - = Om jag inte vågar stå upp för mig själv, så kommer ingen annan att göra det heller..

Jag har länge funderat på vad jag ska skriva, vilket för min del, INTE brukar vara några som helst problem alls, att komma på något att skriva. Men efter de tre senaste dagarna, främst, som jag har tänkt så mycket på det, så har det endast stått stilla för mig. Enligt mig så betyder det dels att det som tvingas fram när jag vill skriva, men inte finner någon motivation, inte riktigt blir bra eller äkta på något sätt och just därför så skriver jag endast när jag helt enkelt får lust för det. Vissa dagar så vill jag skriva men någon motivation finns inte, medan jag andra dagar har motivationen men ingen ork (vill säga, till stor del även koncentration), alltså att jag kanske har en tanke och eller en idé i mitt huvud, men som jag aldrig får fatt i för att få ner i någon form av tex Hur som haver - Ni alla har säkerligen sett att det varit rätt så mycket delningar och skrivningar för min del om de inslag som jag var med i på Verkligheten i P3, ifall du missat det så kommer jag att länka det någonstans här nere i inlägget. Men i alla fall, det har varit tre riktigt känslomässigt laddade dagar, fulla av tankar, känslor, minnen, skratt, förväntan, lycka, tårar, stolthet, fina kommentarer, ett underbart stöd och så, så många fina själar som har vänt sig till mig, för att tala om för mig vilken (som dom kallar det för) hjälte jag har varit och är! Hur modig jag har varit som främst vågade sätta stopp för min pappa, men också för att jag har haft styrkan och modet att tala om det högt på radio. Jag är måttligt glad och stolt för min insats, för all feedback som jag fått och fram för allt, så är jag som sagt så evigt tacksam för alla de fina människor som finns runt omkring mig. Jag är tacksam för det suveräna bemötandet och samarbetet som reportern jag gjorde reportaget med, gav mig, så Shang, om du läser detta, du är bäst! Jag trodde aldrig att jag skulle ta mig såhär långt som jag tagit mig, jag trodde aldrig att denna händelse på något sätt skulle komma till att bli någon form av en ”fördel” för min del, trots allt. Hela händelsen har ju fått mig som person att växa så otroligt mycket, men det har framför allt visat för mig, som alltid har känt sig så svag, att jag faktiskt inte är det – jag är väl rätt så stark, ändå! Och för den som säger något annat; - gör det bättre själv då!!(?) Det har varit en resa av dess like och ännu så är självaste utmaningarna långt ifrån slut på, för trots att det snart gått fyra års tid, så är det långt kvar för min del. Det är mycket som hänt, under rättare sagt närmare 15 års tid… Så att det bara skulle ta 4 år för mig att bearbeta allt, kan jag nog bara glömma! För detta mina vänner, lär ta MINST 15 ÅR till för mig, att bearbeta. Som jag sa där i programmet, ”allt tar nog sin tid, inget blir bra om man stressar sig fram! Det är fram för allt, något som jag har lärt mig under åren” och precis så är det. Allt har och tar sin tid, Håkan Hellström sjunger ju till och med det så vackert i en utav sina låtar; ”din tid kommer”. Det är något som alla borde tänka på lite extra mycket när saker och ting känns tungt och det gäller liksom även mig, att jag får påminna mig själv om att saker och ting inte kommer att ordna sig, bara sådär. Utan att allt som sagt, vare sig man vill eller inte, tar sin tid. Men trots en massa positiv respons, en hel del värmande och peppande kommentarer som verkligen värmt mitt hjärta och berört mig in i det sista, så… Måste jag erkänna att det är jobbigt. Jobbigare än vad man någonsin kan tänka sig och så otroligt påfrestande för min ajajaj, trasiga själ. Såklart det har känts fantastiskt att på riktigt få känna sig stark, däremot så hade jag önskat att få behålla kvar den känslan. Det kommer och går, gör mig galen, förbannad, ledsen, frustrerad och väldigt sårbar – att när jag ena sekunden känner mig starkast i världen för att sedan i andra sekunden känna sig så skör, liten och hopplös. Jag känner hela tiden att jag inte riktigt hinner med i det tempo som mina svängar kommer i och ofta så är jag så mentalt oförberedd det går att vara och bli. Det blir vissa stunder så jobbigt, att bara tanken av att jag för stunden existerar, ger mig sådan panik för att sedan få mig att skämmas något så enormt mycket. Allt det som väcks till liv i den process som uppstår när jag drabbas av den hemska panikångesten, är sådant som har skrämt livet ur mig, totalt. Här och nu så känner jag mig helt veck, slutkörd och så brutalt… ensam på något sätt. Jag vet inte riktigt vad jag vill just nu. Jag har ingen aning om det ens finns någon chans för mig att hinna få tillbaka kontrollen, eller om det helt enkelt bara är så att det enda alternativ som för stunden finns att välja på, är att bryta ihop och försöka sen, igen. Det jag vet, är att det gör ont, att detta får mig att bli så obekväm i mig själv. Jag hoppas verkligen att jag ska få bukt på detta någon dag och att jag kanske kan få lära mig att det inte är något farligt, att jag inte kommer att dö så fort jag känner som jag gör. Det är en kamp, en oändligt stor utmaning för mig varje dag, att leva med det som jag lever med varje dag. Det är inget som syns, men tro mig när jag säger att det känns, för mig. I varje andetag, i varje steg, så känns det. Jag fick aldrig någon chans att välja bort alla de men som skapar all denna problematik för mig i min vardag, utan det enda jag har att välja på nu, är att kämpa och fortsätta med att varje dag, försöka lära mig att leva med detta…. Ta hand om er, ni är bäst. Kramkramkram! http://sverigesradio.se/sida/a...http://sverigesradio.se/sida/a...