Det kommer inte att ske...

Hej magiska lösning. Jag väntar på dig. Att du ska svepa in från höger och förändra. Snabbt, effektivt, smärtfritt. Du ska bara komma hit och försvinna bort och ta med dig allt det tunga jag bär på. Kom nu. Det är inte för sent. Även om jag har väntat så länge. Kallt på dig. Skrikit efter dig. Krävt dig på din närvaro. Men ingenting. Du uteblir. Du kommer aldrig. Du kommer aldrig komma va? Jag förstår. Du kommer aldrig komma. Jag förstår. Så vi kommer aldrig mötas. Vilket innebär att jag kommer fortsätta bära tungt. Bära mycket. Bära jämnt. Det skrämmer mig. Det gör mig rädd att tänka på att bördan kommer finnas kvar, minnena stannar här, historien förblir med mig. Jag ska äga det här mot min vilja. Jag äger det här mot min vilja. Jag tänker att jag blir sviken av dig även fast du aldrig var den som svek mig. Jag band löften med dig utan dig. Jag skapade förband med dig utan dig. Jag gjorde regler med dig utan dig. Och därför står jag kvar ensam här med allt det som alltid varit mitt. Jag vill inte ha det. Det är ändå mitt. En annan tid. Ett annat liv. På en annan plats. Med samma ansats fast styrka från en oändlig strapats. Ska jag stå upp, resa mig upp, plocka upp de bitarna av mig som blivit kvar i ett hav av krav från de av annan sort. Jag vill bränna er bort. Ondast gör den verklighet som struntar i att tid passerar eller att självförvållat blod aldrig koagulerar och vissa minnen är så inpräntade i våra sinnen att det spelar ingen roll vad vi gör. Och vi dör. På grund av det. Det finns ingenting i det som är rättvist. Det finns ingenting i det som är rättvist.  Jag har gjort allt jag kan, vill och behöver. Det har gått över men det kommer aldrig gå över.