”-Det jag idag är livrädd för. Var en gång min vardag. ”

Idag. Här. Nu. Jag mår.. Sådär. Jag kämpar mycket. Vill mycket. Försöker ännu mer. Misslyckas. Försöker ändå. Försöker igen. Tampas och slåss för framtiden. Det är märkligt att livet är så. Jag undrar om det alltid kommer vara så. Eller om det kommer börja slutta nedåt snart. Att det går utför. Lättare framåt. Att allt inte behöver vara en jävla uppförsbacke för att sedan bli ännu brantare och slutta lite till och lite till. Svaret är ett slag i ansiktet, men det är sant. Verkligheten är upp och ner men ingen människa är gjord för att bli utsatt. Sådan är reaktionen, sådan är tiden efteråt, sådan är behandlingen, sådan är läkandet. Precis så är det.  Jag lever hand i hand med katastrofen. Den är alltid bara ett ögonblick bort. Hela tiden känner jag den flåsandes i nacken eller ser den framför mig. Tar ett steg förbi min periferi och in i min tillvaro. Bara väntar på ett uns av ro för att kunna slå till med full kraft. Och när den inte slår undan benen på mig påminner den mig istället om hotet som finns där. Hur allt är skört. Varje liv. Varje sekund. Jag ska inte slappna av. Jag ska inte bli bekväm. När som helst kommer nästa helvete att braka loss och jag vore en IDIOT, rent ut sagt, om jag inte var på min vakt! Hela tiden redo för strid. Alltid klar för krig. Det dränerar mig på energi. Tömmer mig på livskraft. Jag lever endast i förhållande till min egen förintelse och det gör mitt liv meningslöst. Kastar en gråskala över hela min vardag. Har svårt att berättiga andetagen eftersom helheten ändå krackelerar. Har svårt att rättfärdiga försöken när varje handling kan vara den sista. Världen blir farlig. Världen är farlig. Och därför avlöser frågorna varandra - ”-Varför ska jag stanna kvar i den?” Jag funderar en del på de människor som inte behöver kämpa lika mycket i livet. Jag undrar hur det är att leva utan total ångest hela tiden. Hur det är att andas när det inte ligger ett betongblock över ditt bröst. Hur man kan se färger i världen när inte rädslan är där och kastar en skugga över allt. Jag undrar hur det är. Jag förställer mig men har svårt för att finna hoppet i det. Kommer jag ens komma dit? Är det ens värt att försöka?  -Jo. Nu när jag har försökt så fruktansvärt mycket skulle göra att allt var förgäves om jag gav upp. Jag vill inte att mina tårar ska ha trillat utan anledning. Jag vill inte att mina skrik ska ha fått luft utan att bli hörda. Jag vill inte att allt blod ska ha spillts utan mening. Jag kan inte se varför. Men det måste finnas ett därför. Så jag fortsätter. Igen. Fortfarande. Fortsätter och fortsätter. Snubblar. Ramlar. Skadar mig. Faller. Reser mig upp. Kastar mig ner på marken och förbannar allt på denna jord. Stapplar mig fram. Haltar. Linkar. Springer. Hoppar. Drar mig fram med den lilla kraft som finns kvar. Jag vet inte vart jag är på väg. Jag vet bara att jag ska komma dit... På ett eller annat sätt.