Det blir inte alltid som en tänkt sig...

Jag vet... Jag är såå väl, jävla medveten, om att det jag känner & det jag tänker - är fel.Men.. jag kan inte hindra känslorna från att få kännas & lika så med tankarna. Det fungerar bara inte så, tyvärr.  Trots att alla fönster in till lägenheten är stängda, alla persienner neddragna & hörlurar i öronen. Trots det, så tränger sig ”alla studenters lyckliga skrik” igenom allt material i denna byggnad & ekar i mitt huvud. Studentflak. Studentbilder på Instagram, Facebook, Snapchat, osv... Jag har så länge tryckt undan det faktum att förra året tog mina jämnåriga studenten & i år skulle jag ha tagit studenten... Men så blev det inte & tro mig, det gör ont. Liksom, att inte ha fått ta detta beslutet ”själv”. Att jag själv ”inte fick bestämma” att hoppa skolan. Utan det var de faktum att jag är så pass psykiskt sjuk, att jag aldrig skulle orka fullfölja eller orka slutföra någon skolgång just nu. Mitt mående, mina diagnoser, allt det; har begränsat mig ifrån så oerhört mycket hitintills i mitt liv & detta, är nog något utav det mest smärtsamma. Att inte få vara en utav dom, att inte få ta studenten med sina jämnåriga, ELLER när det var ”tänkt” att jag skulle ta studenten...  Det är inte själva skolgången i sig som gör ont, (för skola kan jag gå när tusan jag vill = när jag är fri(sk) & stabil i mitt mående).. Det är bara det här att... fan, varför drabbade det just mig? Varför nu? Att ingenting blir som man tänkt sig - det är de som gör så förbannat ont. På något underligt sätt, så känner jag mig så... misslyckad? Jag VET att jag inte är det, men jag kan inte rå för att hela min kropp är uppfylld utav den tunga känslan. Den stora sorgen. Att känna sig utanför, annorlunda, ”efter” i livet. Jag valde ju inte det här & just därför så känns det bara ännu värre & ännu mer orättvist..  Och nej, bara för att studenterna ser så jäkla glad & lyckliga ut, så betyder inte det att alla är så glad & lyckliga som dom ser ut att vara. Jag är medveten om allt sånt. Men det är för mig, tyvärr ingen tröst. För när jag känner något, speciellt något jobbigt, så känner jag det så starkt, att jag nästintill blir tröstlös...  Bara en skolavslutning i sig är laddad för mig. Jag tänker tillbaka på när jag själv fick sommarlov som barn. Det var både det absolut värsta men ändå lite bästa, jag visste.. Skolan var stället där jag kände mig ”trygg”, jag blev iaf inte slagen av någon psykopat till farsa. Och så skulle jag tvingas vara hemma en hel sommar, TIO VECKOR!? Näe, usch... Jag får sådana flashbacks när jag tänker på det, så jag ryser. En liten rädd flicka, som med tindrande ögon trallade omkring på skolgården, varje skolavslutning... Men inombords så skrek den lilla flickan; ”Hjälp mig. Se mig. Hör mig. Jag vill inte”.. Bakom den glada lilla flickan, så fanns där djupt nere, en dolt misär.. Flickan, hon, det var jag och.. jag var inte alls så glad & lycklig, så som ett barn förtjänar att vara, på skolavslutningen...  Jag klarar inte av mer, ångesten bara växer & växer - jag måste bort här ifrån. Bort ifrån Storuman. Nu. Jag tar mig väl dit jag tar mig, på den lilla skvätt bensinen jag har i bilen. Jag skulle inte må sämre av att bli fast i någon skog eller så.. Ensam är jag ju ändå.. Och sen, det kanske låter helt vrickat, men;-alla glada & lyckliga studenter, som just nu skuttar, jublar & skriker sig hesa på sina studentflak... jag avundas er. För jag önskar, jag önskar så jävla mycket, att jag också hade fått vara med & vara en utav er, idag. Men så blev det inte... </3 En bild från när jag gick ut grundskolan.. 2015(?) Skolavslutning 2005..