Det blir aldrig någonsin sig likt..

Hej min vän!Hur går det för dig? Har du det bra där uppe? Du vet.. jag saknar dig! Jag undrar verkligen & önskar verkligen att jag kunde förstå. Men jag finner inga svar. Det är så mycket som påminner mig om dig. Solnedgångarna bestående av rosa fluffiga moln, en enhörning dyker upp i mitt huvud direkt - Emma? Är det du? Alla bilder på enhörningar, citat, det påminner om dig min fina. Och det är inte allt, för det finns oändligt mycket som påminner mig om dig, varje dag. Enhörningar, Redbull, "utan dina andetag". Jag söker hela tiden efter tecken, tecken ifrån dig. För jag vet att dom finns & jag vet att DU finns med överallt. De senaste dagarna så har jag haft det väldigt tungt, för det är ju så mycket som jag inte förstår. Det är så mycket som jag vill förstå, men det är endast du som har svaren på alla mina frågor. Jag försöker att klura, utesluta & gå lite extra djupt ibland, men jag blir inte klok. Kan du se mig? Kan du höra mina timmars långa pratstunder med dig? Ser du mig varje gång jag sitter gråtandes vid din minnesplats & bara viskar för mig själv "VARFÖR? Kom hem. Emma, kom hem. Snälla kom hem!". Med den där klumpen i halsen så bönar & ber jag om att få dig tillbaka. Kan du snälla försöka hjälpa mig att inse, hjälpa mig att förstå att du inte kommer att komma hem igen? Jag läser ofta våra konversationer & i slutet av våran sammanhängande konversation, så står det;"Meryam, vi får inte tappa hoppet. Vi ska kämpa tillsammans & klara oss igenom denna skit tillsammans. Tappa inte hoppet, snälla ge inte upp. Jag behöver dig". Jag tappade en liten del av hoppet & det gjorde du också, fast du tappade allt på samma gång & du släppte tillslut taget. Men Emma... vi skulle ju kämpa... tillsammans..? Jag ville bara få dig att orka & jag försökte verkligen, men ondskan tog över dig & jag är så ledsen att jag inget mer kunde göra för dig. Eller ja, jag kunde... men vi hann inte ses efter skolavslutningen. Det enda som ekar i mitt huvud så fort det i mitt huvud kopplas "Emma.Skola", det är vad som var dina sista ord till mig; "Jag vet seriöst inte hur jag ska överleva detta sommarlov".. Vännen, du orkade inte. Du överlevde inte. Är det verkligen sant? Nej, jag vill inte tro det. Emma, visst är det här inte verklighet? Snälla väck mig & säg att jag drömmer. Jag vaknade ju upp ur en dröm inatt, den handlade om dig. Den var fin, den var sagolik. Det var bara en dröm. Jag vaknade upp & det sista som jag såg innan jag vaknade upp var din stolthet, & innan det så stod du framför mig & log, med din Unicorndräkt på dig. Du skrattade & vände dig sedan om, för att i nästa sekund hoppa upp på en enhörning som kom springande ifrån ingenstans. Mirakel hette den. Du såg så nöjd ut. Jag förstod ingenting. Jag hörde ditt skratt tonas ut ju längre bort enhörningen med dig på, försvann. Du vinkade & för att till sist fälla ut dina glittriga vingar. Jag fällde en tår & det var i samma sekund som jag satt mig upp i sängen & insåg, att jag inte alls hade träffat dig i verkligheten. Det var bara en dröm. Det gjorde så ont. Det gör så ont.Jag drar mig tillbaka en aning & blundar, hårt... när jag inser att skolan strax börjar. Jag längtar, för en väldigt omedveten, naiv, osäker & känslig liten del av mig, har ännu inte börjat inse att du inte kommer att vara där. Men det finns ju inget annat, eller hur? Såklart du kommer att vara där & skratta med mig.. Eller? Nej men jag har ju tagit ett sista farväl av dig? Det går inte ihop, inte någonstans. Det blev så svårt efter begravningen, för då rasade en stor del av den verklighet som jag förträngt, över mig & jag får panik. Du är död. Borta. För alltid. Bort. Död. Emma, du är död. Snälla. Jag vill inte, kan inte, förstår inte. Du var så mycket mer än bara Emma. Så mycket mer än bara en nära vän. Du var min förståelse. Du var den som ingen annan någonsin kommer att kunna ersätta, eller på något sätt kunna likna. Du var så mycket mer än vad någon någonsin kommer att kunna förstå. Ge mig bara något litet, bara något som får mig att förstå, något som stärker mig. Något som.. inte gör så ont. Emma, hör du mig? Emma, ser du mig? Emma, jag saknar dig. Emma, jag älskar dig. Emma, ge mig den trygghet & det lugnet som bara du kan ge mig. För du min vän, du var någon jag aldrig ville skiljas ifrån... men så blev det & nu vill jag inget annat än att bara få ge dig en sista kram, ett sista leende, ett sista "du vet väl om att du är värdefull? Att du är viktigt här & nu"..-Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor. Jag kan inte ens stå, när du inte ser på och genomskinlig grå, blir jag, utan dina andetag..