Det bara är så..

Jag är så trött nu, så trött att jag bara skulle vilja sluta mina ögon för ett par veckor, månader eller vad som helst, kanske till & med år.. För jag är trött på att behöva vara ledsen, på att ständigt behöva vara orolig, förtvivlad, rädd, panikslagen.. Jag är trött på att ha ont, på att behöva kämpa var evigaste dag, för att ens klara av att hålla ihop mig själv något så när. Jag är trött på att känna mig maktlös, svag & så oändligt uppgiven. Jag är trött på att behöva öppna upp mina ögon, varje morgon, var eviga dag, till den här förbannade verkligheten som ständigt tär & har sönder mig in i det sista. Jag söker förståelse, bekräftelse på att någon ser & hör mig. Jag springer runt, runt å runt i cirklar & jag hittar inte ut, jag kan inte stanna när jag väl har börjat. I ren & skär desperation så gör jag allt, för att få någon slags förståelse - vad ska jag ta mig till? Vägen är lång, mörk, krokig, guppig & på ren svenska; HOPPLÖS! Jag faller gång på gång & jag reser mig upp gång på gång, men det behövs bara ett litet, litet hinder för att jag ska falla samman, igen, trilla omkull & ännu en gång få känna på den där käftsmällen som i sin smak bara talar om för mig hur pinsamt värdelös jag är. Tro det eller ej, men jag är så fruktansvärt svag just nu, svagare än vad jag någonsin har varit förr & vad är det egentligen, som i från allra första början gick så otroligt fel? Vad är det som får mig att varken orka eller vilja ställa mig upp snart? Kanske har jag utan några resultat fått resa mig upp men bara trillat omkull igen, innan jag knappt hunnit ställa mig upp.. Jag ser ansikten som hånler & som bara stirrar in skammen i mig & det gör så ont, så obeskrivligt, fruktansvärt ont, att ens behöva intala mig själv om hur mycket som bara vart förgäves. För det blir så tillslut, att ingenting känns hoppfullt eller överhuvudtaget ens värt det ännu en chans, för jag är så TRÖTT nu, att jag varken vet ut eller in. Sorgen & smärtan går hand i hand inom mig & för det mesta så gör det faktiskt bara ont hela, hela tiden. Aldrig vila utan alltid, hela tiden så känner jag bara en intensiv & kraftfull börda, som lägger sig över mig som ett värsta stort berg. Jag känner mig bara totalt oväsentlig, som om jag inte vore någonting, utan bara ett tomt skal, ett skal som allt för många gånger har behövts limmas ihop. Snart finns det nog inget mer att limma ihop & då blir frågan återigen - vad ska jag ta mig till? För helt ärligt, så vet inte jag det... Jag må vara erfaren & ganska så bra "vän" med mig själv, men med handen på hjärtat så menar jag verkligen det jag säger - jag vet inte längre vad jag ska göra? Alla knep, verktyg, strategier & allt vad det nu är, som jag med åren har samlat på mig & fått för att använda mig av, fungerar inte ens. Jag ska vara ärlig & säga det, innan du nämner det, att jag vet visst att det finns så mycket annat som man också kan testa, men förstå mig, förstå vad jag vill komma fram till. För det som jag försöker förklara är att alla dom verktyg som JAG har fått & som JAG vet av, har jag testat & inget fungerar riktigt & jag har inte den styrkan eller den motivationen till att testa mig fram på massa annat just nu. Det enda som jag faktiskt bara vill just nu, här & nu, är att om så bara för en minut, få slippa känna alla de känslor som känns & som finns inom mig. Sen vet jag mycket väl att livet är så, man måste testa sig fram för att kunna finna något som kan hjälpa en i jobbiga stunder som man genom livet kommer att stöta på. Såå, känslorna är för många, mitt psyke står i brand & mitt sunda förnuft har lämnat mig för gott, känns det som. Jag skulle bara vilja lägga mig ner & gråta i timmar, bara få skrika & gråta ut allting som gör så ont. Men det är ungefär vad jag har gjort hela denna vecka & jag förstår helt ärligt inte, varför tårarna aldrig tar slut? Jag skulle explodera om jag inte fick gråta & när jag tänker på dem som faktiskt inte kan gråta när det behövs, så får jag nästan panik. Att gråta är enligt mig ungefär det bästa man kan göra när allt bara blir för mycket, men givetvis så är det också påfrestande & jobbigt, men det brukar trots allt kännas lite bättre just för stunden efteråt, om man har tur... Nåja, precis som de flesta gångerna när jag väl har börjat skriva, så har jag så svårt att sätta ett avslut, för hos mig finns inte det. Jag skulle kunna skriva i timmar, bara för att det finns så mycket inom mig som måste ut, men samtidigt så kan jag inte välja mina ord & då kan det lätt bli att jag går för djupt & gräver i sånt som jag kanske inte bör dela med mig av. För jag vet ju trots allt att det hos andra människor finns någon slags "gräns" för vad man får tänka & säga och inte får. Men jag sätter punkt här & tackar dig som just tagit dig tid till att ta del av mina tankar! Ta hand om er - kram<3