Det är inte smärtan..

Det är varken ångesten eller tårarna, inte ärren eller skärsåren - det är inte smärtan, inget utav det, är vad som är värst. Utan vad som är värst, är dagarna som kommer då allt bara är tomt. Dagarna då jag är så tom att jag nästan grips av panik men inte gör det, för att jag helt enkelt är för tom. Då jag inte ens finner någon motivation till att kliva upp ur sängen. Det finns liksom inget liv i mig, inget hopp, allt är bara som ett stort tomrum & det enda som jag känner är mina egna andetag & om ens det.. För det är ju just det, att antingen så känner jag varenda känsla som går att känna eller så känner jag inget alls. Det finns verkligen inget där emellan.. Den senaste tiden så har jag varit mer känslokall, känt alldeles för lite för att vara jag. Det har inte varit lika mycket upp & ner, utan för det mesta så har jag varit rätt, neutral? Rätt tom & kanske lite fundersam.. Liv & rörelse finns inte på världskartan när mitt psyke ter sig på detta vis, utan istället så stannar hela min värld upp & jag blir likt förlamad, liggandes i min säng & där kan jag bara ligga i timmar. Inget känns viktigt, inget känns känsloladdat, inte det minsta. Jag tappar all form av uppfattning gällande tid & rum, för hips visp så är klockan återigen 03:00 & ännu en dag har passerat förbi utan att jag ens lagt märke till det. Det kan vara något utav det mest plågsammaste att sedan bli medveten om, att livet sker utan att jag egentligen är närvarande, medveten om det där & då i stunden..  Är det kanske tänkt att vara hjärtanas sätt att skydda mig? Jag menar, tillslut är det så mycket skit som vill bilda hög inom mig, men utrymmet är nu fullt & då stänger hjärnan ute allt? Vad vet jag, men jag kan ju i alla fall bara tänka mig. Utifrån vad jag tänkt så låter det i alla fall inte helt orimligt, för jag menar - hur mycket ska en människa egentligen behöva utstå att bära? När det väl är fullt, så är det ju fullt & då ryms inget mer. Då orkar jag inte känna mer, då vill jag inte längre vara jag något mer. Det är som ett evigt krig i mitt huvud & hade det varit krig på riktigt så hade jag isolerat mig i tryggt förvar. Nu är det krig i mitt inre & då måste jag också isolera mig i tryggt förvar - men är ensamheten verkligen att vara i "tryggt förvar"? Nej, det tror inte jag heller.. Men det är vad min hjärna har bestämt sig för & då får det bli så. Jag har varken någon ork eller lust att slåss emot något som gentemot mig, är oändligt. Jag har ingen ork för att vara tuff, stark, odödlig. Jag ser ingen mening med att ens försöka göra mig hörd vissa dagar, för då känns allt bara så långt ifrån det liv som jag idag hade tänkt mig att jag skulle leva. Och när allt känns såhär hopplöst & jag inte finner någon mening med att jag ens ska behöva kantas med alla dessa omöjliga prövningarna som livet dagligen serverar mig, då ger jag upp. Då vänder jag mig bort, inåt - då vänder jag mig till ingenmansland.  Som en ängslig liten flicka så står jag bara & tittar på medan mina förutsättningar rivs ner, en efter en. Jag tillåter tillslut skiten att köra över mig, krossa mig & få mig att ligga likt glassplitter, i allt ifrån millimetersmå bitar, till större skärvor där på golvet. Trasigare än någonsin, medveten om att det inte är någon annan än jag som en dag kommer att tvingas skrapa ihop alla miljontals bitar i en hög. Det är jag som sedan kommer att tvingas sitta i år & dagar, med lim & var bit för sig, i ett tusentals försök till att få ihop mig själv till något som liknar en helhet igen. Jag frågar mig själv om det ens är möjligt, om det ens en gång kommer att gå att laga något som är så trasigt...?  Jag anser inte att det någonsin har varit lätt, men aldrig har det varit såhär svårt. Jag är kluven, fler gånger än bara på mitten. Fan.