Det är en konst att förstå sig på mig..

Ibland så kommer det bara över mig & jag börjar reflektera & argumentera med mig själv om ALLT som blivit så fel. Beslut som jag tagit utan att tänka på konsekvenserna, alla missförstånd som skett mellan mig & andra människor, allt som jag inte kunnat styra över men som jag önskar att jag hade kunnat styra över. Alla människor som jag omedvetet har behandlat illa, alla människor som jag inte tagit till vara på, alla stunder som jag inte kunnat uppskatta eller ta till vara på. De faktum att jag många gånger inte vet vem jag egentligen är. Eller att jag vid en viss gräns trycker bort & undan, allt & alla. Hur jag gång på gång sätter krokben för mig själv & förstör precis allting, som betyder någonting för mig. Och.. min emotionella instabila personlighetsstörning är nog största boven i dramat.  Tänk dig att leva i en värld där något så litet som en sne blick, en taskig attityd eller fel ordval ifrån någon annan människa, kan få din värld att rasa samman. Tänk dig att många stunder, ständigt känna en extremt stark känsla av ensamhet. Du klarar inte av minsta misstanken för den blir tillslut så stor & likt ett monster så tar den över din hjärna. Du vill göra allt för att försvara dig, så du trycker undan hela din omgivning för att säkra dig själv om att DU inte ska behöva bli/känna dig lämnad. Det handlar hela tiden om att göra aktiva val, att själv lämna en eller flera personer innan den eller dom lämnar dig. Du känner att andra människor oftast är ett hot, samtidigt som ensamheten & tystnaden också blir ett hot. Allt som du vet att du behöver, säger din hjärna till dig att lämna & det gör du, på begäran ifrån en inre röst, så gör du dig på bara någon sekund, totalt otillgänglig.  Tiden går & så småningom så börjar samvetet ta vid. Då när du inser att dom som du en gång blev tvingad att låsa ut ifrån ditt liv, fortsätter sina liv, UTAN dig. Det är ingen som säger till dig att du saknas, du känner dig inte behövd & du kan för ditt liv inte förstå hur allt blev så fel... Förrän den vidriga verkligheten kommer ikapp bakifrån, greppar tag i ditt bakhuvuden & slår dig omkull ner på marken, med ansiktet först. Då när du ligger där helt nedbruten med en röst som skriker i ditt huvud att det är du själv som är idioten. Det var DU som lämnade dom. Det är då du blir medveten & får ett facit i handen, där du kan se hur olika omständigheter & yttre faktorer i dåtiden påverkade dig så pass hårt att du själv, omedvetet gjorde dig till ett offer. Ett offer inför dig själv.  Jag om någon, är en person som håller de som betyder något för mig, varmt om hjärtat. Jag vill alla människor väl & jag skulle aldrig skada eller såra en person medvetet. Den enda som jag skadar, önskar olycka till & kritiserar - det är mig själv!! Jag vet inte vad som är jag & vad som är ångest, vad som är jag eller vad som är mina diagnoser. Men jag vet, att när jag känner mig extra sårbar, så sker det per automatik att jag stänger ute allt liv, alla människor & allt ljus. Det är aldrig något som någon bör ta personligt & det handlar inte om att någon annan än jag, har gjort något "fel". Jag vet inte vad jag ska göra i svåra stunder, så då har mitt sätt blivit att fly ifrån allt som på något sätt skulle kunna påverka mig. Det handlar om ett verkligt problem hos mig, det handlar om en funktionsnedsättning.  Det är inget som jag någonsin skulle gömma mig bakom eller använda som en ursäkt. Utan allt jag vill är att kunna förklara så att folk lättare kan förstå varför jag är som jag är. Jag är så pass medveten om mina problem, om vad jag måste lära mig för att kunna få mitt liv att fungera. Så tro mig, jag skulle aldrig göra någon illa & sedan enbart skylla på någon diagnos - utan jag står för det. Med jävligt mycket skuld & skam, så står JAG för det jag gör i slutändan, på det ena eller andra sättet. Det gör ont, så förbannat ont, men jag vet så pass väl idag, att det inte funkar att skylla på någon annan. Att ta ansvar för sig själv & sina handlingar är tufft, men något som du trots allt i slutändan tjänar på! Jag kan inte välja hur jag ska må eller styra över mina känslor, tyvärr.. Men det som jag däremot kan göra, är att jag kan välja att försöka förstå mig själv & sedan förklara för andra hur jag fungerar. För då kan vi tillsammans slippa så mycket missförstånd & onödigt lidande. Att kommunicera är så mycket viktigare än vad man tror, för alla människor. Kommunikation är för min del oftast avgörande för mitt mående.  MEN...  -För mig kan det många gånger vara svårt att själv ta intiativ till att börja kommunicera med en annan person. Men är man medmänsklig så går det att hitta små, små, enkla lösningar på ett sådant problem som i själva verket kan bli så stort & så fel för mig. Allting handlar om hur villig personen som jag möter, är till att förstå. Att bara lyssna & att ge mig lite tid till att försöka förklara, kan underlätta så otroligt mycket i en relationen med mig.  Jag har alltid varit en aning komplicerad, inte alltid så lätt att förstå sig på, känslig, utåtagerande & speciell på mitt alldeles egna sätt. Skillnaden som blev var när ångesten flyttade in hos mig & jag började beskylla mig själv för allt som gick fel mellan himmel & jord. Viktigt för andra att förstå är också att min attityd baseras oftast på väldigt starka & intensiva känslor, vilket betyder att det oftast är något som du ännu en gång, inte bör ta personligt! Ett lugn hos andra personer, skapar förr eller senare ett lugn hos mig. Att bli arg, irriterad eller medvetet pressa & trycka upp mig i ett hörn, gör knappast att situationen blir mindre hotfull för mig. För det är DÅ som personen i fråga blir ett hot för mig. Vilket resulterar i att det är DÅ som mitt beteende förändras & övergår till ett försöka att försvara mig själv i & med att bli ilsken & rikta taggarna utåt. Jag vill alla väl, kom ihåg det... Men det blir så fel ibland, trots att jag gör mitt bästa. Jag känner mig otillräcklig & inget värd, jag blir ledsen när det känns som att jag bara lyckas förstöra. En dag ska jag lära mig att hantera livet, men alla dagar fram tills dess, så ska jag fortsätta, att göra mitt bästa...