Denna eviga jul-hysterin..

Det kommer och går, känslorna som välter omkull mig totalt och tankarna som får mig att minnas det som jag helst av allt hade velat glömma för så länge sedan.. Det påminner mig var än jag går och oavsett hur mycket jag försöker att lugna mig själv så gör jag det bara värre, för den inre psykiska stressen bryter ner mig. Tar sönder mig. Inget går att sortera upp och tas tag i, utan allt rinner bara mellan fingrarna på mig och jag får istället inget gjort. Min ångest plågar mig med hemska tankar/minnen och min motivation har mer eller mindre torkat ut. Ständig oro som gnager på mitt sinne dag som natt, en klump i halsen så stor att nog inte ens klorin hade kunnat lösa upp den och få den att lätta på trycket. Jag tänker mig ett stort mörker utav sådan skräck, att inte ens den lugnaste handen skulle kunna lätta och lugna mitt hjärtas slag när det väl kommit upp i sin fart. Men den där handen och den där famnen, den lugnar mig faktiskt. Utan de hade jag aldrig klarat av att andats. Jag tänker mig en dag utan ett kaos i mitt inre. Ett sinne utan utan oro, rädsla och osäkerhet, inför julen… Tänk om den lugna handen och trygga famnen liksom bara fick vara det enda..? Julen är den högtid (tiden på året) som alltid stått högst upp på min ”skulle lätt kunna skippa” lista. Jag har försökt finna den där harmonin i julen, men den verkar inte vara tillgänglig för mig. Julafton betydde flera år för mig, ett rent helvete och om något, så var jullovet det näst värsta jag kunde tänka mig, som barn. En familj vars ytterdörr som dolde det helvete som fanns, som ingen såg. Men som ändå existerade. Det helvetet som närmre julen skulle komma att bli något utav det värsta heltids kämpandet man kan tänka sig. Föräldrar som bråkade, julklappar man önskade sig, men som man visste att ens föräldrar inte hade råd med, lyckan man försökte skapa fram men som egentligen inte fanns.. Drömmen om att få känna den julefrid som man som barn såg på tvereklamer och filmer. Jag önskade varje jul att jag skulle få sova över hos mormor och morfar för att få slippa bråken som uppkom var eviga jävla, äckliga jul, så fort vi kom innanför den förbannade dörren hemma.. Jag ville bara kunna få glädjas åt allt det mysiga som julen egentligen har att komma med. Men istället så fick jag kämpa mig igenom varje sekund av den evigt långa julaftonen... Föräldrar kämpar häcken av sig för att främst kunna få möjlighet och för att hinna köpa julklappar till sina barn. Barnen önskar sig dyra julklappar, sådant som alla föräldrar inte har råd att ge till sina barn, vare sig föräldrarna vill eller inte. Skola/kompisar och samhället påverkar vad barnen önskar sig i julklapp och säg mig, finns det någon förälder som INTE önskar att de kunde ge sitt barn vad det önskar sig? Precis, ingen! Jag har kommit till den punkten att det gör så fruktansvärt ont i mitt hjärta att behöva se och känna av maktlösheten hos en förälder som tror att det dom köpt till sina barn, inte skulle duga. Många eller ja, dom flesta barnen blir nog aldrig nöjda, skulle jag tro. Men samtidigt så har det nog mycket med att göra hur man lär sina barn, ang vad som är rimligt och vad som är verklighet (säkert inget lätt, jag ska egentligen inte yttra mig, för jag har inte fostrat egna barn) men det är vad jag TROR. Men hur som helst, jag som är 20 år och som nu har kommit hit till den punkten, då jag har insett hur lite betydelse dom där jäkla julklapparna egentligen har. Visst, det är kul med paket, verkligen, det ska jag inte sticka under stolen med. MEN, har verkligen paketets innehåll en sådan stor betydelse, för det första? Är det inte nog fantastiskt att en person ens bara tänkt på att bara ge någon annan något? Skulle jag få ett kort av min mamma där det stod ”God jul Meryam, jag älskar dig”, så skulle det betyda minst lika mycket som alla dom pengar jag vet att min mamma har lagt ner på julklappar genom åren, enbart till mig…. (Jag har fyra syskon som hon även köpt/köper julklappar till..)  Jag tänker på kvinnan, Ida Boström, som för några dagar sedan gick bort i cancer. Hennes största önskan var att få fira en sista jul tillsammans med sin familj. Ida fick inte fira en sista jul tillsammans med sin familj. Idas man & barn, fick inte fira en sista jul tillsammans med sin fru & mamma. Cancern tog över & Idas liv såväl som Idas enda önskan, slocknade. Att tänka på detta, får mig bara att inse det ännu mer, hur mycket allting, men framför allt julen då, egentligen inte handlar om julklappar & i materiella ting.. Mina tankar går till Idas familj, verkligen! Må hon vila i frid, efter den långa kamp som hon kämpade sig igenom!<3 Så det är det jag menar- att JAG få ha en mamma som lever, att jag har fina människor runtomkring mig, som stöttar & älskar mig, som låter mig bo tillsammans med dem, under deras tak. Att jag har fem syskon, att jag har en mormor & morfar som bryr sig om mig. Att jag har små kusiner som tycker mig. Att jag har folk som ”generellt”, som tycker om mig & uppskattar mig precis så som jag är. Ja alltså ni förstår - liksom det räcker för mig! Jag är nog så glad och tacksam för det.  Det är inte bara ett barn, utan flera barn, främst i bara Sverige, som varken har en mamma eller pappa att fira jul med. Barn som inte får några julklappar alls. Man ska egentligen inte jämföra ens egna liv med någon annans, eller jo, man kan det, men jag brukar inte göra det pga många olika anledningar. Men julen är speciell för mig, på ett kanske, inte så jävla positivt sätt då. Men ni fattar…(?) Tänk så mycket välmående, minskad stress men framför allt pengar, man hade sparat på om man bara kunde göra julen till en mysig, gemensam högtid. Utan allt hysteri kring julklappar, utan alkohol, utan våld, missnöje och rädda barn. Tänk om denna stora helg som väntar, bara kunde vara förbi och inte i vägen för mitt fokus & mitt liv just nu. Jag önskar mig bara frid och fröjd, trygghet, värme, kärlek, gemenskap, att mina nära & kära ska få vara friska & må bra. Jag själv försörjer mig på socialbidrag, jag kommer inte att ha råd att ge alla som jag tycker om, en varsin julklapp. Jag har inga pengar, men jag har där emot hur mycket kramar, kärlek och värme som helst, som jag vill och tänker ge alla dom som jag älskar, i jul(klapp). Värdet av den kärlek som man känner till någon som står en nära, sitter inte i en leksak, i den nyaste telefonen, i pengar, i en julklapp eller ja, you name it!! Utan värdet sitter i vad DU är för dem som du älskar och de människor som älskar dig! Det finns inget i världen som skulle kunna ersätta mina nära och kära och bara det, tycker jag säger ganska mycket. Jag vet t.ex. att min mamma älskar mig, oavsett om hon ger mig inget eller allt i julklapp. Jag vet att min mamma skulle vilja ge mig hela denna stora vida världen, men jag vet även att hon inte skulle kunna göra det, hur mycket hon än vill.. Det som jag vill komma fram till är egentligen så mycket mer, att jag knappts själv vet.. Inte allt i alla fall, men det som jag bland annat önskar att du som läser detta har förstått, är att; --Du behöver inte spendera mer än hälften av alla dina pengar på en julklapp till någon som du tycker om, för ifall det är äkta, så spelar den där julklappen i själva verket ingen som helst roll (förutom att det var en god tanke då). Du betyder för någon annan, mer än någon julklapp i denna värld!! Pengar är inte allt, utan det är vad du som person, väljer att ge till dina nära och kära, utav det som är DU! Det är DU som är värdet, inte julklappen!!!-Var snälla emot varandra i jul, var snälla emot barnen, skippa allt onödigt tjafs, skippa helst alkoholen (eller drick med måtta) om små barn är i närheten. För vet ni? Det går att fira jul även utan alkohol. Stå upp för dig själv, stå upp för alla de maktlösa och oskyldiga, små barnen. Ge varandra det finaste en människa kan ge en annan människa – DIN kärlek, till alla dom som du älskar! Ta hand om & framför allt, ta till vara på varandra. Du vet aldrig när någon som du älskar, plötsligt inte längre finns kvar. Livet är skört. Livet är orättvist. Livet är livet & det bör man ha i åtanke. Kram på er!