Då & nu.

Det värsta är väl att tiden liksom bara försvinner, medan jag står här & bara väntar på att något ska hända. Så länge jag kan minnas, så har jag haft svårt med att ta initiativ till saker & ting, eller till en början så hade jag väl kanske inte så stora problem med det, men så småningom så kom det.. Jag är rätt driven när det gäller saker som jag verkligen tycker om & då har jag givetvis ganska lätt till att ta intiativ, men så fort det blir lite motvind så lyfter jag plötsligt inte ett finger för saker & ting. Att saker & ting inte blir som man har tänkt sig, är verkligen något som jag med åren har lärt mig, att så är det bara, men ÄNDÅ, så drar det ner mig lika mycket varje gång när något inte blir vad jag hade tänkt mig.Jag kan inte styra världen, jag kan inte styra andra människor, eller vissa situationer, jag kan inte det, men jag önskar, att jag kunde det.. Ibland, eller ja, rätt så ofta, så känner jag mig inte viktigt för fem öre & speciellt när något planerat inte blir av pga t.ex. ett förhinder hos en annan människa. För då vaknar hjärnspökena till liv & börjar att mata mig full med skit. Jag vet så väl att det här är livet, jag kan egentligen inte gå & förvänta mig att ALLT ska bli som det är sagt att det ska vara, men just nu, så gör jag det & det är så jobbigt att ha det så, för det gör ju så ont när det väl händer...Jag är inte speciellt omhändertagande med mig själv, har jag ännu en gång märkt.. Jag gör samma misstag gång på gång, när jag sätter mig själv i andra hand, för alla andra är ju så mycket viktigare än mig själv. Jag ger oftast mer än vad jag får tillbaka & i slutändan så resulterar oftast allting i att jag står tomhänt kvar, helt förtvivlad & inte förstår ett skit. Jag litar alldeles för mycket på andra människor, oavsett hur många gånger de har svikit mig, så får de oftast nya chanser, för inte ska väl jag vara orsaken till att någon blir arg eller ledsen, det kan jag gott & väl vara själv, istället för någon annan... Jag besparar oftast andra människors känslor i och med att jag håller så mycket för mig själv, gör sånt som ingen skulle göra för mig osv. Jag har ett stort hjärta, det vet jag, men ibland kan det kännas som att det är alldeles FÖR stort! Ofta så känner jag mig helt vilsen i mig själv för jag vet verkligen inte åt vilket håll jag ska gå & speciellt inte om någon eller något kommit upp på min väg & distraherat mig ifrån min väg att gå. Jag blir ibland så osäker, att det känns som att jag inte har någonstans att ta vägen.. Jag är den som allt för ofta flyr ifrån verkligheten & det är verkligen på gott & ont, men det har blivit mitt sätt att desperat försöka finna något slags svar på alla de frågor som jag äger, men inte känner. Jag önskar bara att jag någon gång fick tag på de svar som fattas i mitt stora, eländiga pussel..Denna sommar, som dock ännu inte har tagit slut, har inneburit så otroligt många, vad jag vill kalla det, onödiga prövningar i mitt liv & helt ärligt så var det faktiskt inte vad jag behövde just nu. Jag sa till mig själv att sommaren 2016 skulle bli den bästa sommaren i mitt liv hitintills, men det blev tyvärr tvärtom.. Jag har blivit utsatt för många utav alla de stora rädslorna jag inte velat veta av. Jag har på så många olika sätt, blivit så otroligt mycket mer tveksam på mig själv & allting känns just nu bara som en enda stor röra som är helt omöjlig att någonsin få ordning på.. Och på något underligt sätt, så har jag sånna skuldkänslor för så mycket som har inträffat i mitt liv under detta sommarlov, kanske hade det inte blivit så många fel om det inte vore för mig, för min närvaro. Jag kanske helt enkelt bara skapar problem, är i vägen & inte fyller någon funktion alls i människors liv, vad vet jag, ibland så känns det bara så.. Jag har blivit så försiktig nu, jag orkar inte förvänta mig något, jag kan inte fortsätta att vara sådär naiv. Jag håller mig helst undan & låter andra människors liv få fortsätta att flyta på, för skulle jag vara med i någon bild, så skulle det knappast flyta på, snarare drunkna.. Det är sällan som jag känner att jag passar in någonstans, för det känns bara som att en plats för mig inte ens existerar. Jag är vilse i en värld som inte känns passande alls för mig. Jag är så olika alla andra, säger någon i mitt huvud, så inte skulle väl jag någonsin kunna få känna mig passande för något eller någon. Det är ju så mycket som jag inte får tänka, som ändå finns hos mig, i mitt huvud & sånt kommer aldrig fram för jag vet ju att man inte kan tänka eller säga så. När det blir så, då säger jag ingenting alls, för det blir nog bäst så, att det som finns i mitt huvud stannar där & bara finns för mig. Jag kan trots allt ändå inte förklara, så på alla fronter, så blir det som sagt, bäst så!Min identitet, vad är den då? Är det allt det tidigare nämnda? Nej, faktiskt inte. Nog för att jag oftast känner så, att jag är Meryam, hon med alla olika sorters problem hit & dit, ADHD & allt vad det nu kan vara & är...Jag är faktiskt Sara, Amanda, Meryam Nilsen, född 14/5 - 1998. Vid ankomst till världen så var jag något utav den mulligare sortens bebisar, stora, svarta ögon, mörkhårig & vad jag har hört, en väldigt glad liten bebis! Jag utvecklades såklart & blev formad till en pratsam, påhittig & busig liten flicka! Innan jag började påverkas av trauman, innan jag blev medveten om vad som skedde bakom fasade, så var jag nog på väldigt många sätt, rätt så lik alla andra barn, nästan. Jag vet av min identitet & vore det inte för att den, i mina allra mörkaste stunder inte fanns, så vet jag faktiskt inte vad jag skulle ha kunnat fästa min blick på. För det är den som jag strävar efter att få leva med fullt ut, men just nu så tar liksom det "andra" över mig, den Meryam som egentligen inte är jag, för nu ska ni få höra på, vem som i grund & botten är jag, Meryam.Meryam Nilsen, 18 år - En flicka med en väldigt stor passion för sitt driv inifrån för att lyckas med det hon vill i livet. En kreativ & ivrig flicka som skulle kunna göra precis vad som helst med de förutsättningar som hon äger. En flicka med ett stort hjärta & en hjälpsam hand för någon att hålla i, om det behövs. En flicka fylld med energi ifrån topp till tå & som för det mesta består av sprudlande glädje som hon mer än gärna delar med sig av till andra människor i sin omgivning. Hon har ett skratt som smittar av sig & som man nästan kan ta del av på flera kilometers avstånd, haha! Hon håller människor väldigt varmt & nära om hjärtat. Hon låter ingen råka illa ut i hennes närvaro, för kunde hon, så skulle hon vela rädda hela världen, med det stora hjärtat som hon äger! Hon är för det mesta, bara sig själv & låter inget eller ingen, hindra henne ifrån sin vilja! Hon har egenskaper som är väldigt sällsynta & hon är väldigt bra på allt som intresserar henne & mycket utöver det också! Hon, den där Meryam, är det många som ser upp till, har jag hört.Det finns så otroligt mycket mer, som är min identitet, mitt sanna jag! Men som jag sa, det är så mycket skit som kommer i vägen för mig, att jag måste fly & motvilligt dölja mig bakom "den sjuka Meryam".. Jag tar fram min riktiga identitet ibland & då känns det bra, när situationen är passande, så kan jag plocka fram & sätta på mig sånt av min identitet. Jag försöker varje dag, med små, små steg, att ta mig fram till mitt riktiga jag & ifrån allt det "sjuka" som har blockerat vägen till mitt riktiga jag. Om det så ska ta 10 år eller 3 veckor, så ska jag ifrån djupet av mitt hjärta, ge allt & lite till, för att få bli mig själv igen, på heltid. Livet är trots allt MITT & inte någon annans, men just nu så ligger det i någon annans händer, men det tänker jag se till att försöka ändra på, för jag ska ha mitt liv tillbaka...Känner att det blev mycket i en text, jag började där & slutade här, kanske lite för rörigt, men det är så, speciellt allt det som kommer ur mig. Allt gott mina medmänniskor, kram till er alla & tack för tiden du la ned på att läsa mina känslor & tankar i text!