Bryt ihop..

Jag ställer ultimatum på måendet. Anser att det arbetet jag lägger ner på att må bra inte alls ger det utslaget det borde. Tycker att jag kämpar som en jäkla dåre men det enda jag får tillbaka är panikattacker och mardrömmar. Hallå? Vad i hela helvete? Hyfsat dräglig tillvaro är det så jävla mycket begärt? Kunna andas utan att gå sönder, är det verkligen helt orimligt?  Jag försöker villkora känslorna och utplånar mig själv i samma stund. Men jag kan inte se hur vi ska leva i symbios. De känns som att de vill förinta mig och jag är övertygad om att jag vill förinta dem. Många gånger. Även fast jag vet att livet utan känslor är kallt och grått. Ingenting kan växa där och ingenting vackert kan finnas. Jag vet det för att jag har befunnit mig där. Dit inga fåglars sångs hörs och där blommor vissnar innan de ens planterats. Där det gick att se in i sina egna ögon och vara totalt likgiltig inför det. Där en själsfrändes beröring inte kändes. Där den närmaste av liv inte gav mening. Jag vill inte tillbaka dit. För vad finns det att kämpa för när ingenting spelar roll eller när ingenting känns viktigt... Jag vet att tidsfrist är en omöjlighet. Deadlines fungerar inte i sorgens värld. Det går inte att dividera och inga uppskov lämnas. Det enda som fungerar är att uthärda och genomleva. Andas varje panikattack, trösta varje mardröm, gråta varje tår, se varje minne, acceptera varje känsla, leva varje ögonblick. Oavsett lycka, olycka, glädje, sorg.  Tänk att det enda som får en att vinna är att förlora. Det som leder till seger är att fullständigt kapitulera. Det enda som för mig framåt är att våga titta bakåt. Att våga möta det som ger mig dödsångest är vägen till att återigen känna att livet har en mening.  Jag ger upp och ställer mig upp i samma ögonblick.