”-Be careful. It’s weird out there..”

Jag sitter & tittar ut över den vackra vyn, över denna vackra staden - Boden...Jag tänder en cigarett, tar ett första bloss & känner hur lugnet infinner sig, när nikotinkicken tar vid.. Det är ungefär en minusgrad ute & så långt mitt öga kan nå, så ser jag hur alla ytor av naturen & allt där emellan - är täckta av ett tunt, glittrande lager av frost. Fåglarna kvittrar i godan ro, jag brukar inte lägga märke till fåglarnas kvittrande, men just idag så gör jag det. Just denna dag, så lägger jag märke till just dessa kvittrande små fåglarna. Konstigt för att vara jag, men det känns lite harmoniskt att bara lyssna på fåglarnas kvittrande. Det är nästan som om de viskar ut sitt kvitter. Och solen skiner, för första gången på, jag vet inte hur länge? Allting får sådana tydliga kontraster när solen skiner. Solens strålar värmer, det både ser & känner jag. De frostiga ytorna glittrar långsamt bort & en ånga uppstår, när värmen från solens strålar möter de kalla ytorna.  Jag känner efter & känner att jag inte riktigt vet vad jag känner. Det finns där inom mig, en tomhet som inte går att beskriva. Samtidigt, som jag känner så oerhört mycket. Tänker alldeles för mycket, svävar iväg långt bortom verkligheten. Jag känner att nuet, är väldigt, väldigt oklart. Jag flyr gärna nuet & tyr mig ”hellre” (ofrivilligt) till dåtid &/eller framtiden. Jag vet att det är som att göra sig själv en björntjänst, men samtidigt - jag orkar inte handskas med nuet. Jag är desperat efter svar, på alla mina tusentals frågor..  ”Varför gjorde h*n så? Vad gjorde jag för fel? Tänker dom på mig, lika mycket som jag tänker på dem? Saknar dom mig? Förtjänade jag det där? Var jag mer ärlig gentemot dem, än vad dem var gentemot mig? Är inte jag värd att tas på allvar? Osv.. Liksom, det är så (för mycket), som konstant snurrar i mitt huvud. Jag blir yr, nästintill illamående, av allt detta snurrande som hela, hela tiden flyger & far inom mig. Som om jag inte redan var jävligt osäker i mig själv? Deras handlingar gjorde det bara än värre. Men vad hjälper det mig, att jag går omkring & ältar det, dag ut & dag in? Inte ett skit. Som om detta ältandet, skulle kunna få någonting att förändras..? Nej.Och det värsta av allt, det tycker jag är, det faktum att jag är fullt medveten(!!) om allt detta.. MEN, jag kan fortfarande inte styra över det faktum, att jag är styrd av min destruktiva & manipulativa hjärna.. Det är liksom som att jag hela tiden måste gå omkring med mitt vidriga självförakt & bara acceptera hur skevt allting blir & ÄR, ur mitt perspektiv.. Jag bär på en enorm frustration just för att jag I N T E(!) kan ändra på detta, oavsett hur mycket jag vill & oavsett hur mycket jag försöker. Jag tänker ganska ofta, att allting hade varit så mycket enklare många gånget, om jag inte hade varit så medveten om så mycket. Om jag bara hade vetat kanske hälften av allt som jag vet.. Jag vet inte, men det är en spontan känsla, som är väldigt återkommande. Lite som att jag många gånger önskade att jag hade haft två brutna ben, istället för att vara psykiskt sjuk. Folk hade bemött mig annorlunda då. Jag hade inte blivit dömd gång på gång, om jag hade haft ett eller två brutna ben, istället för flera psykiatriska diagnoser..  Jag känner mig så skör inför detta livet. Jag känner en sådan extrem känsla utav rädsla. Ovissheten som hela tiden gör sig påmind, den skapar en sådan inte oro & stress. Ibland så känns saker & ting bara så ovisst & oklart, även fast det kanske egentligen många gånger är rätt så uppenbart. Men jag har stundvis så svårt att både tänka logiskt & se logiken i olika sammanhang i livets upp-och-ner-vända vardag. Alla dagar tycks vara densamma, inte så stora skillnader från dag till dag, men ändå, så är jag aldrig densamma som person, ifrån dag till dag. Och det är tungt, att aldrig riktigt få fatt i vem man egentligen är..? Det kan göra mig så paralyserad, paranoid & panikslagen, när den här starka känslan av att vara ”identitetslös”, griper tag i mig. Jag har de senaste dagarna skrivet ett par dikter & det är inte riktigt ”jag”. Jag brukar ju mer tycka om att liksom bara ”skriva av mig”, såhär i ett blogginlägg. Men nu de senaste dagarna så har jag, egentligen utan att jag tänkt på det, i mitt undermedvetna, känt ety behov av att sammanställa alla mina känslor & tankar i en liten dikt. I en dikt eller två, som till och med rimmar.. Tänkte att jag delar med mig  av en utav alla de dikter jag skrivit. Enligt mig själv är de dikter som är ganska så ”ordagranna”, fast.. emellan raderna så finns det så mycket mer, än vad du som läser detta, kan se.. Om du inte är en lirare på att läsa mellan raderna givetvis.  (Oj vilket flummigt inlägg.. om jag får säga det själv, men ja. Det är såhär rörigt i mitt huvud, för tillfället...) Här kommer dikten; Tänk om jag ändå bara fick må braTänk om jag ändå bara fick bli den som jag vill va.Tänk om ångesten bara kunde sluta pressa mig till döden.Tänk om jag ändå bara kunde få tillbaka livsglöden.Tårar, smärta, sår & blod, när är det egentligen min tur att känna något slags mod?Varje dag så dör ytterligare en bit av mig, säg mig hur jag ska orka, för det vet jag längre ej.Hjälplös & svag hur ska jag orka, att ens ta nya tag, när varje andetag känns som ett fucking nederlag. I veckor, månader & år, har jag kämpat förgäves med tanke på hur jag fortfarande mår.Allt jag önskar är bara att få bli fri, för jag är trött på hur livet hånar mig, spottar mig i ansiktet & skriker åt mig; tvi..