Bara för mycket..

Idag är jag trött. Trött trots att jag sovit mellan cirka kl 00:30-08:00, 7,5 timme. Så vansinnet trött, i huvudet, i blicken, i kroppen, i själen. Tom, i både blick & själ. Trött & tom, är vad jag är idag. Jag skulle så gärna bara vilja dra täcket över huvudet en dag som denna, bara låta mig själv få vara ifred & inte behöva känna en sådan frustration över att jag inte känner något. Men jag är för trött för det, så jag orkar inte ens vila. En ilande huvudvärk, en nacke som värker något så fruktansvärt & alldeles mör i hela kroppen. Jag känner för att skrika ut över mig, slå sönder varje pryl som kommer i min väg & att bara be allt & alla att dra. För jag är trött, så satans jävla trött på allt mellan himmel & jord - men mest utav allt, så är jag trött på mig själv. Jag vet inte vad som är värst, jag vet inte vad jag vill, jag vet inte vart jag ska ta vägen - jag vet bara att något är värre än det andra, att jag vill något & att jag måste bort, till någon annanstans. Den här känslan kan driva mig till vansinne fram & tillbaka. Den kan få mitt humör att börja koka, mitt tålamod att sina & mina tårar att börja rinna, bara för att jag blir så frustrerad över att inte känna något annat än trötthet.  Hur känns det att se fram emot något? Hur känns det att få en hel natts sömn, regelbundet? Hur känns det att tillåta sig själv att vara älskad? Hur känns det att känna sig behövd? Hur känns det att tycka att något är roligt? Hur känns det att orka saker & ting? Hur känns det att ha en vilja att nå ett mål? Hur känns det att kunna minnas saker? Hur känns det att känna? -Jag vet inte, för det har jag glömt bort. Det försvann någonstans i mörkret & jag kan inte hitta tillbaka till det. Jag känner mig förlamad utav tomheten & jag kunde inte bry mig mer om vad som händer runtomkring mig, om vad folk säger. Tittar man på mig så kan jag föreställa mig att det ser ut som det står någon form utav en osynlig mur framför mig. Jag vägrar släppa in något annat än luften som jag andas.. Hur fan ska jag bli Meryam igen? Hur ska jag kunna älska livet när det ständigt slår ner mig, förstör mig & inte vill något annat än att jag ska vara underlägsen i precis alla lägen? Jag är så satans less på mig själv, less på att vara fast i denna bur utav total maktlöshet. Inte för en enda sekund så får jag gå utan en tyngd på mina axlar & jag försöker göra allt för att bli vän med mig själv igen, men det går inte. Jag dras åt två olika håll, på en & samma gång, snart vet jag inte ens vad som är upp eller ner. Sociala sammanhang & jag funkar knappt längre, jag flyr bara så fort jag får chansen. För jag orkar inte möta, varken blickar, röster eller självaste individen. Jag vill bara vara för mig själv, samtidigt som jag vet att jag egentligen inte vill. Men klarar jag inte av det, så kan jag iaf inte möta någon annan, utan då lämnas det till någon som även vill möta mig. Jag har ju ändå inget annat val. Det är så komplicerat & omständigt alltihop & jag får ångest av att bara tänka denna tanken.  Jag slåss med dom där förbannade mardrömmarna om nätterna, bilder spelas upp i mitt huvud gång på gång & jag ligger vaken timme efter timme i ett desperat försök att bara få mig själv att våga hålla ögonen stängda. Somnar jag så kan jag inget annat än att förvänta mig ett förvirrande & obehagligt uppvaknande, bara någon timme efter att jag lyckats somna... Det är som ett extremt dåligt skämt allting & just därför så tror jag att min hjärna bara valt att ta avstånd. Den går helt enkelt inte på den här skiten längre, min hjärna kan det här spelet, men orkar knappt göra motstånd längre.. så då väljer den att slå av allt. Om det är bra eller dåligt, de vet jag inte riktigt. Men rent spontant så tkr jag att det är panikartat, för jag om någon är väl van att iaf kunna känna någon enstaka känsla. Nog för att tomhet är en typ av känsla, men så fan heller att det är något som jag är van vid eller att det är något som jag känner för att känna ett längre tag.. Det är bara hemskt att känna att man inte känner något, för någonstans så vet jag, att jag bara borde känna något annat.. Allt ter sig så främmande & jag blir misstänksam gentemot precis allting som försöker komma mig nära. Jag vet nog att det till viss del är sorgen som spelar sitt, för det gör ont & det kommer göra ont ett bra tag fram över. Jag saknar ju honom, Jesper. Så villkorslöst jävla mycket. Om det bara fanns något som kunde få mig att förstå att han är borta, för alltid. Om jag bara fattade det, att Jesper inte lever, så kanske jag kunde fungera som en människa igen. Men just nu är det som att hela jag är inställd & helt säker på att faktum inte är så; att han inte alls är borta, för alltid.  Jag blir inte klok. Jag blir verkligen inte klok, på att ingenting förstå. Jag önskar bara att jag fick förstå, men uppenbarligen så är det att kräva alldeles för mycket.