Bakåt är också en riktning, inåt är också en möjlighet, och mörker är också ett ljus!

Jag tror på tiden, att om man ger saker & ting den tid som uppenbarligen behövs, så kommer det att bli bättre. Jag tror inte på att stressa sig fram, på tvång eller på press - utan på att ge allt den tid som behövs. För vad blir egentligen bra, ifall man stressar? Absolut ingenting blir bra då & stress är dessutom i dagens samhälle ett sådant stort problem, att det orsakar sjukskrivningar & en stigande statistik ang "människor som mår psykiskt dåligt". Jag har alltid varit känslig för stress, men sen jag började må lite sämre så har jag märkt att känsligare kunde jag visst bli. Alla människor är olika, reagera olika, tycker olika, ser olika ut & känner olika, that's it liksom. Men vad som jag tror, blir ett problem, är när vi människor har så svårt för att låta andra människor få vara precis som de är. Människan tenderar ofta att försöka förändra, vi vill ständigt ha en förändring hos andra människor, medan vi själva inte ens kommer på tanken att det kanske är vi själva som kanske också måste förändras..? Jag anser att en förändring inte alltid måste vara så fruktansvärt konkret, i praktiken alltså. Utan en förändring kan vara att man t.ex. tänker om - "nu ska jag lära mig att acceptera att alla människor tycker & tänker inte alltid som vad jag gör". För det är något som jag tror är viktigt, dels för att slippa konflikter men även för att låta var & en utav oss människor få sin plats i vårt samhälle. Mina tankar & känslor är endast mina, ingen ska säga till mig att mina känslor & tankar är fel, för det är att till ganska så stor del, att förminska mig som människa. Jag har rätt till vad jag känner & tycker & det måste andra människor lära sig att acceptera.  Att lyssna utan att förstå & att lyssna men inte förstå, fast att man tror sig förstå. Det är två skilda saker! Jag har den senaste tiden tänkt över det där & mer börjat säga till andra att "jag kan tänka mig det.." ist för "jag förstår", för.. förstår jag verkligen alltid? Nä, jag kan inte alltid förstå vad någon annan känner, trots att jag tror det. Men, jag kan där emot försöka sätta mig in i & försöka känna efter & tänka efter, vad någon annan vill förmedla, men jag kommer aldrig att kunna förstå exakt vad en människa känner. Det är en sak som jag tycker är en stor skillnad på, att tänka sig & att faktiskt förstå. Alla vi människor uppfattar som sagt allting så fruktansvärt olika & därför är det så viktigt att kommunicera med varandra - att verkligen lyssna, ge andra tid & att acceptera & respektera att andra människor kan komma att tycka & känna olika. Att försöka ta ifrån eller förändra kommer bara att få den som faktiskt känner något unikt, att känna sig dålig, eller att människan faktiskt inte tillslut vågar yttra sig. För desto fler gånger en människa blir nekad sina egna känslor, desto mer lär den människan börja tveka & tvivla på sig själv. Det är inte så vi vill ha det, för det är det som tillslut kan leda till att en människa börjar må så fruktansvärt dåligt & känna att hen inte passar inte någonstans.  Jag har väl alltid varit väldigt bestämd i vad jag känner, aldrig varit särskilt rädd för att säga min åsikt & heller aldrig brytt mig värst mycket om vad folk tycker om att jag tycker på ett visst sätt. Många gånger så uppstår en situation som för mig är väldigt påfrestande. Nämligen när jag så gärna vill framföra en åsikt eller möta ett argument & så blir det liksom bara för mycket, att jag tillslut inte vet vad jag vill säga längre. Det blir liksom så mycket som flyter upp till ytan samtidigt & jag vet liksom inte vad jag ska börja med för att på bästa sätt kunna framföra min åsikt. Många gånger så är det såhär, i skrivande form, som mina åsikter får blomma ut. För då får jag liksom den tid som jag behöver för att dels kunna organisera upp allt i sin ordning & så hinner jag även reflektera över vad det faktiskt är som jag vill ha sagt. Jag har rätt svårt med att reglera mina känslor & min uppmärksamhet (uppenbarligen, eftersom jag har både ADHD & Borderline), så det i sig är nog vad som resulterar i att jag måste få lite extra tid på mig för att avgöra vad det är som jag faktiskt tycker & vad det är som faktiskt bara är känslor. Det är viktigt, att kunna skilja på känsla & åsikt/fakta. Det går många gånger på tok för mig, då jag snabbt måste ha en åsikt & inte riktigt vet vad jag tycker, för då går jag på vad känslan säger & det är inte många gånger som den faktiskt är vad som är sant. Men bara för det, så betyder det inte att mina känslor är fel, för känslor är som sagt känslor & sanningen är något helt annat, ibland.  Nu kanske någon undrar; "men vad vill hon ha sagt med detta?" Och ja, det jag vill ha sagt är att - Vi måste sluta vara så dömande, vi måste påminna oss själva om att alla människor är olika, att alla inte kommer att tänka & känna som en själv känner. Vi måste bli bättre på att se till oss själva & börja fundera på vad en själv kan göra för att allting ska bli så bra som möjligt. Det går inte att fortsätta med denna livsfarliga metod, att bara skicka allt vidare & tro att någon annan ska göra det. För där finns ingen annan, saker & ting kommer i ens väg av en anledning & inte bara av slumpen. Det finns nog någon mening med allt & DET, tror jag att fler måste börja förstå & även påminna sig själva om lite nu och då!