Att vända kappan längs vinden har jag gjort förut..

Om jag bara hade fått tillbaka hälften utav livslusten så hade nog livet känts lättare, tänker jag. Jag drömmer mig bort, famlar efter hopp men sitter fast i förtvivlan. Jag har mer eller mindre slutat söka svaren, kommer ändå aldrig finna dom. Jag har gett upp det där med att skrika på hjälp så fort det gör ont, smärtan är mig ändå så bekant att den inte skrämmer mig lika farligt längre. Jag kunde hela tiden se att det skulle bli såhär, för jag såg ett mönster men ingen ville tro mig & nu står jag här med hela sanningen för mig själv. Såklart jag vet att det är mitt fel, att jag inte orkar vara människa längre.  Är det konstigt undrar jag om dom undrar? Är det konstigt att jag inte skrattar längre? Inte ger något längre, att jag inte tror längre? Är det konstigt att alla färger har suddats ut & att det nu bara finns spåren utav förglömda drömmar kvar? Är det konstigt att jag slutat prata? -Nej. Jag har gett mer än vad jag haft & gått förlorat om mer utöver det. Jag behöver nog finna mig själv igen. Jag behöver nog hitta hem ganska fort nu. Men allt, går sämre utan karta & kompass...