Att jag tänker...

Jag är fast här. På botten. Den kallar konstant på mig och jag svarar. Går sönder fullständigt och begraver mig i misärens alla täcken. Blir kvar tills solen gått upp och ner och upp och ner igen. Natten och dagen flyter samman när persiennerna bildar en avspärrning till omvärlden. Till verkligheten. Jag bryr mig inte om vad som händer där ute. Jag bryr mig inte om vad som händer här inne. Meningslösheten blir mitt andranamn och jag klär mig vant i hopplöshetens kappa. Den blir osynlig på min kropp, följer den så väl att den flyter samman med det som är jag. Jag som är det.  Bakslagen är för svåra, för starka, för ofta. De tvingar mig tillbaka till ett skede då jag dividerar om det verkligen är värt det. Känslan av fullständig fördärv. Förödelsens tunga eldvapen emot en som faller vid minst vindpust. Var nånstans ska jag finna kraften? Den kommer aldrig till mig frivilligt, så jag måste leta. Hela jävla tiden, så måste jag leta. Det är nästintill omöjligt när ingenting i mig, är intresserad av att finna ljuset... Jag famlar i intet och blir kvar bland misslyckandets hårda salvor och skadornas fördömda bojor. Där ligger jag och undrar om jag någonsin kommer att kunna finnas till utan att vilja förinta mig själv.  Det är så svårt att leva i ett vakuum som försöker ta kål på mig. Jag blir min värsta fiende i ett läge där jag inte behöver något annat än värme, trygghet, kärlek, ömhet, förståelse, tröst. Jag blöder efter empati men ser till att jag blöder bokstavligen istället.. Borrar ner mina fingrar så djupt i huden att det lämnar stora, öppna sår längs mina armar & ben. Sedan gör varje liten rörelse, så förbannat ont... Som för att påminna mig, om det helvetet som jag lever i, som om jag någonsin skulle kunna glömma... Att jag tänker att det inte är ett problem, är problemet. Att jag tänker att det inte är något fel, är felet. Det är något jag styr över. Även fast det inte känns så. Jag tror att jag löser min katastrof genom att kontrollera den. När jag egentligen måste släppa taget. Inget i det som har hänt kan jag förändra. Inget går att göra annorlunda. Det är en svår insikt. Ett smärtsamt konstaterande. Det är inte så konstigt att jag försöker bestrida det. Kämpa in i döden med att skapa ett annat utlopp. Men fan så tufft & meningslöst det känns....