”Att existera är relativt..”

Nej bara nej. Fan alltså, vad ingenting känns, rimligt? Det känns verkligen inte hoppfullt & jag kan bara inte hjälpa det.. Jag försöker varje jävla sekund, att försöka säga ifrån till ångesten, när den trycker ner mig under vattenytan om & om igen. Jag vill inte se på framtiden som om den inte vore någonting, som om den inte existerar. Men det går inte & jag blir så ledsen. Jag blir så oerhört jävla ledsen, för att det känns som att jag aldrig någonsin kommer att kunna tycka om mig själv.. Det känns som att jag alltid kommer att gå omkring såhär. Alltså mer död än levande, med denna konstanta, gnagande ångesten. Ångesten som kan få det mesta att förvandlas till hat, rädsla, oro & stress. Ångesten som hängt i mig & gnagt sönder mig i flera herrans år nu.. Ångesten som jag bara, bara inte vill känna till längre..  Det gör så oerhört ont, att hela tiden behöva gå omkring & känna sig som jävla börda för allt & alla. Att känna sig som en börda för att man inte kan se något positivt alls. För att man gråter mer än vad man skrattar & ler. För att man mår så jävla dåligt, utan någon indirekt, konkret anledning. För att orsaken är så djupt rotad att jag ibland själv glömmer bort varför jag mår skit. Och så detta jävla jämförandet som försegår i mitt huvud kon-fucking-stant.. Som lyder; ”Här går jag & klagar på mitt liv, medan folk är sjuka & dör. Jag kan lika gärna skänka mitt liv till någon bättre behövande. Varför var det inte jag dog i bilolyckan, istället för den människan?” osv. Alltså jag tror nog inte riktigt att någon ens en gång kan föreställa sig, hur fruktansvärt jävla oavbrutet. Hur oförståeligt intensivt, som ångesten plågar mig. Hur den gör allt i sin makt & lite, lite till, för att på sina villkor - få mig att tro på alla dess olika möjliga, vanföreställningar som bara går att hitta på.. Jag står liksom bara mitt i alla detta. Jag står där i kaoset på mina darrande ben. Med mina kinder som är våta utav tårar. Med mitt hjärta som skriker till själen & ber om någon slags försoning. Detta eviga, inre kriget - ska det aldrig få ett slut? Ska jag alltid behöva plågas av livet på detta viset? Jag vet ju där emot inte så mycket annat.. För jag menar, utan ångesten & smärtan så blir det obekvämt. Men samtidigt så har jag sett, det har jag, att det finns andra livsstilar, än den som jag ”lever”.. Kanske en lite mindre destruktiv livsstil? Äsch, vad vet väl jag? Egentligen inte speciellt mycket, skulle jag vilja påstå..  Det som jag iaf med säkerhet vet det är att; -såhär jävla ont vill jag inte att andetagen som jag andas, ska göra. Såhär många tårar är det inte rimligt för de stackars trötta & rödgråtna ögonen, att fälla. Den här graden av avsky till sitt egna liv, det är fan inte rättvist. Inte någonstans. Vad som driver mig runt vissa stunder, det är för mig en gåta. För den graden av ondska som stundvis infinner sig i min trasiga, lilla själ.. det är verkligen inget att leka med. Det är absolut ingenting som jag själv har valt. Jag önskar att jag bara kunde få andas minst tio fria andetag per dag, men det är som det är just nu, nog bara önsketänkande.. Det är bara som ett stort jävla vakuum. Liksom, att känna sig lika välkommen som en sten i någons sko. Att känna sig lika välkommen som en insekt i någons öga. Att känna sig lika välkommen som en långsam internetuppkoppling. Att försöka läsa ett språk man inte förstår.. Känslan av kyla rädsla och utsatthet. Jag fäller en tår för varje ögonblick av lycka som jag missar dagligen, på grund av mitt mående. Jag sörjer varje sekund av livet som spillts ut. Ögonblick som jag inte fått leva fullt. Ögonblick som jag inte fått leva, överhuvudtaget. Jag försöker förlåta. Jag försöker att acceptera mitt öde. Jag kämpar för att ta mig igenom varje jävla sekund av tortyr, som det innebär att gå med denna ovännen som tynger ner båda mina axlar. Jävla ångest. Jävla skit. Jävla liv. Jävla jag. Jävla jävlar.