And maybe i did get my hopes up too high..

Dom har fått mitt självhat att växa & bli större än mig. Dom har fått mig att tvivla på mina rättigheter & mitt värde. Dom har fått mig att inte orka vara stark. Dom har släckt mitt hopp så många gånger. Dom har förvärrat det lidande som dom i själva verket skulle lindra. Dom har tystat mig med missbrukad makt. Dom har pratat till mig som om jag inte vore en människa. Dom har blundat för min smärta. Dom har skrattat åt mitt mörker. Dom har intalat mig om att allt är mitt fel. Dom har tagit mig för givet. Dom har trampat på mig så hårt, att deras avtryck inte ens går bort om jag så skulle skrubbar med tvål & vatten. Dom har förstört en ung flickas förtroende för vården. Dom har ärrat mig - mer än vad jag någonsin kommer att kunna ärra mig själv.  Från att ha varit en "vanlig" patient, till att ha blivit en "välkänd patient". I takt med att besöken blev allt fler & tätare, så tappade jag mitt värde, lite mer för varje gång som jag skadat mig själv & var tvungen att uppsöka sjukvård. Dom säger; "Du ska komma hit. Du måste komma hit om du mår dåligt. Du är alltid välkommen hit. Vi finns här - dygnet runt". Och när jag väl kommer dit så är jag bara en jobbig, "välkänd patient" som dom tar för givet!? Varför ska JAG utsätta mig för något som jag vet, bara bryter ner mig? Varför ska JAG gå till ett ställe där människor trycker ner mig, dömer mig, uttalar sig om mig på ett sätt som inte ens är rättvist? Där människor inte accepterar eller respekterar mig för den jag är? Varför ska jag behöva låta någon med den makten som en läkare har, få tala om för mig att allt det som jag känner är fel & att jag inte duger som jag är? Varför ska jag behöva ge mig in i en kamp som inte ens hade behövt vara en kamp? Varför ska JAG behöva må sämre pga att dom inte förstår, inte har kunskap & inte är människor med båda fötterna på jorden? Varför ska jag försöka vara stark, när dom endast gör allt för att göra mig svag igen? Alla falska förhoppningar rivs ner & åter igen så tappar jag modet som krävs för att orka & våga vara människa idag.  Hur är det möjligt att dom alltid lyckassäga fel saker? Går dom en kurs i hur man förolämpar patienter på ett så effektivt sätt som möjligt? Eller är det en naturbegåvning?  Jag & många andra, vi söker oss till vården när vi är som mest sårbara. När vi inte har nån annanstans att ta vägen. När alla andra vägar är testade och vi inte ser något annat alternativ än att lägga våra liv i vårdens händer. Vi är desperata. Förtvivlade. Uppgivna. Och hör här; Ingen vill behöva be om hjälp!! Alla vill väl vara självständiga och leva ett liv fritt från sjukdomar och diagnoser. Men så ser inte världen ut, så vi beger oss till institutioner och hoppas på räddning, men vad händer? Jo, man möts av oförstående och förutfattade meningar.  Ni ser siffror där vi andra ser människor. Ni ser problem där vi andra ser lidande. Ni ser statistisk där vi andra ser tragedier.  Jag har aldrig känt mig så ensam som när jag är omringad utav vården. Aldrig känner jag mig så borttappad, som vad jag hör när jag är hos dom för att bli omhändertagen. Vilsen och liten, bland personer som ska få mig att känna mig trygg & lindra mitt lidande så långt som möjligt. Jag är oftast i ett sinnestillstånd av fullkomlig hjälplöshet och misströstan, mår ofta fruktansvärt och har då svårt att se en mening med att fortsätta leva, men likt förbannat så lyckas många utav dom få mig att må sämre? Det borde vara omöjligt men dom lyckas, gång på gång. Grattis. Ni sänker någon som redan är på botten. Det är en bedrift. När jag behöver er som mest. Behandlar ni mig som sämst.  Jag önskar att jag var den enda. Men ni har krossat så många. Flera av dem ni skulle undsätta lever inte ens idag!? Ni misslyckades. De bar på så mycket tomhet. Var klädda i den utstöttes kappa. Övergivna av den lyckan som ska finnas i varje individs liv. Genomled en tid då vård är en bristvara och leenden var fördelade. Så de vände sig till er som en sista utväg. Och det var de sista de gjorde... Omprioriteringar och nedskärningar i det stora, drabbar den lilla hjälplösa & svaga människan.. Hon som bara vill få somna lugnt och överleva dagen. Det kan inte vara för mycket begärt? Inte när det handlar om liv. Ändå så spiller ni själar omkring er varje dag. De som försökte men inte lyckades, de som lyckades men som inte orkade fortsätta. Vi går sönder framför era ögon, vi bryter ihop framför era fötter, ni har vårt blod på era händer. Se oss, hör oss!! Snälla se oss. Hur svårt ska det vara? På riktigt. Lyssna på våra böner, hör på våra skrik. Vi begär inte mycket. Egentligen bara att ni sköter ert jobb och kanske något så fundamentalt som medlidande. Men jag vet att jag kanske pushar era gränser där. Faktum kvarstår. Sättet ni bemöter människor i nöd är inte acceptabelt. Inte värdigt. Olycka kommer att drabba oss, det kan vi inte ändra på, men ni kan ändra på vad som händer därefter!!Hjälp oss att vända lyckan. Hjälp oss vilja leva igen. Hjälp oss.