Allt vi hör är åsikter, inte fakta. Allt vi ser är perspektiv, inte sanning.

Att hela tiden känna osäkerheten i sig själv. Att hela tiden tveka på sina kunskaper & styrkor. Att hela tiden vara rädd för att göra något fel, rädd för att misslyckas. Att hela tiden vara rädd för att bli missförstådd, vara rädd för att såra någon bara för att man är den man är. Att varje kväll lägga sig i sängen med en oro för natten, för morgondagen. Att vakna varje morgon & försöka tänka att "det kommer att gå bra idag, jag fixar det här!" även fast man vet att det kommer att bli allt annat, än lätt. Att varje dag försöka, att ge dagen ett nytt försök, nya möjligheter, trots att det varje dag är en kamp i mitt inre. Att varje dag gå med den där bördan inom sig, som säger att jag inte alls kan. Att hela tiden försöka lyfta sig själv, när man ändå vet att något eller någon så lätt kan trycka ner en i nästa sekund. Att varje dag försöka vara glad, försöka vara stark, fast att det i slutändan är så att man känner sig så svag. Varje dag är en ny möjlighet, varje dag så måste man göra val & ta beslut, stora som små. Ibland händer något oväntat, något man inte hade förväntat sig, något man inte ville skulle hända. Ibland måste man ta beslut som innebär glädje & ibland så måste man ta beslut som innebär sorg. Jag har gjort många val, tagit många stora, som små beslut i mitt liv. Jag ångrar vissa, men inte alla. Jag har tagit beslut som har rivit mitt hjärta i bitar, beslut som ingen ens ska behöva ta. Jag har klandrat mig själv för väldigt många beslut & jag har tagit så mycket skit efter vissa beslut. I allt detta, i alla besluten som jag har tagit, har jag gjort & tagit med en otroligt liten tro på mig själv. Jag har gått de hårda vägarna i livet, i alla fall väldigt många, hårda vägar. Jag har varit med om mycket under denna långa vandring & ännu är jag inte på en lättare väg. Jag träffar på olika stora hinder på vägen varje dag & ibland fixar jag dom, ibland inte. Den lilla tron jag ibland har på mig själv, brukar sällan inte bära speciellt långt & det är på grund av väldigt många olika anledningar. Jag försöker hela tiden, varje dag, med att försöka övervinna det eviga kriget inom mig. Jag försöker att utmana mina rädslor, jag försöker med saker som jag tidigare misslyckats med. Jag försöker att uppnå vissa utav mina mål, jag försöker att utveckla något litet till något stort & bättre. Jag försöker att visa hur mycket jag försöker, men det är verkligen sällan det syns. Jag försöker att överleva varje dag, jag försöker att inte ta åt mig av klumpigheten ifrån andra människor, jag försöker att stänga ute energitjuvarna. Jag försöker med så mycket, som inte ens syns...Det är ingen som ser mig inne på skoltoaletten, gråtandes på grund av ibland, ingenting alls. Det är ingen som ser mig sitta med en uppgift som får mig att känna mig så otroligt värdelös på grund av pressen jag sätter på mig själv. Det är ingen som ser eller känner min rädsla, varje gång som jag vet att jag kommer måsta gå igenom en folkmassa av andra elever i skolan. Det är ingen som känner mina rusande hjärtslag, varje gång som jag hamnar i en, för mig, obekväm situation. Det är ingen som ser eller känner min besvikelse varje gång som jag inte klarar av något som jag inget annat vill, än att klara av. Det är ingen som kan se eller känna vad jag ser och känner, men ÄNDÅ, så tas makten till, för att döma!För hur var det nu? Det som inte syns, det finns inte... Återigen jo, det gör det! Det finns hos den som det döljs bakom! Det finns hos den som var eviga dag, kämpar för att klara av en vardag & allt där emellan. Det finns som en människa som är så mycket mer än det som bara syns utanpå. Varför ska vi människor vara så dömande för? Varför kan vi inte bara börja se oss omkring, försöka förstå varandra. Behandla andra, som vi själva vill bli behandlade!!!? Du vet inte vad som döljer sig bakom en annan människa, vad som döljer sig bakom en annan människas leende.. Du vet inte vad en annan människa känner, vad en annan människas sårbarhet är. Varför inte bara tänka efter en extra gång innan man förmedlar något till en annan människa, innan man yttrar sig om något som faktiskt kan vara något som får en annan människa att i värsta fall ge upp på riktig, något som sårar människan så oerhört mycket. "Skulle jag vilja att någon sa så till mig?". Det behövs verkligen så lite, för att göra en skada så stor. Människor uppfattar saker och ting väldigt olika & därför så tycker jag att det är EXTRA viktigt att tänka sig för, innan man säger något!!!Alla kämpar med något i sitt liv, i sin vardag, vilket gäller även den starkaste & det får man inte glömma. Den som ser ut att vara stark, kanske är totalt förstörd inombords & hur skulle man kunna ana det om man ingenting visste? Nej, precis! Det kan man INTE se. Att välja sina ord, är något så otroligt viktigt för alla oss människor, för det behövs inte mer än ett enda ord, för att skapa så stora smärtor hos en annan människa. Det här är ingen nyhet, men att lite nu & då påminna sig själv & andra om det här, det gör ingen skada för någon. Jag kämpar med mitt & du kämpar med ditt & tillsammans så kan vi faktiskt hjälpa varandra med detta kämpandet; - Döm inte allt du ser, säg inte allt du tycker, behandla andra med respekt & fram för allt - Bemöt & behandla andra, som DU själv, vill bli bemött & behandlad av ANDRA!