Allt & ingenting..

Sömnlösa nätter, gråt, stress, tryck över bröstet & panikångest har nu mera blivit min vardag. I cirka 2-3 veckor så har jag nu stått ut med denna skit & nu börjar verkligen energin på att vara slut helt & hållet - alltså på riktigt. Jag somnar sent, vaknar där i mellan, upp tidigt sedan ska jag då kunna prestera något i skolan samt att försöka hålla tankarna i schack & inte tappa bort fokuset. Jag ska ta hand om mig själv & försöka hålla mig borta ifrån allt vad det destruktiva är. Jag ska reda ut konflikter som ständigt uppstår i mitt huvud & sedan få dem att komma överens. Tack & lov så är det nu snart sommarlov & det lär nog få mig på andra tankar. Jag lär nog kunna släppa en hel del & därmed nog få slippa att ha ont i kroppen på grund av spänningarna som stressen framkallar. Sedan så ligger körkortet & bara väntar på mig & jag kämpar sååå innerligt för att få det. Men med vetskapen om att jag har den problematik som jag har, så får det mig att bli ännu mer osäker i mig själv. Jag hoppar på mig själv för minsta lilla misstag eller fel. Jag går runt i cirklar & försöker att göra mig av med skiten som bara tar plats, men det ligger kvar efter varje varv ändå. Jag vill kunna hitta vägen ut till en frihet. En frihet som får mig att lätta ifrån alla problem, all smärta, allt negativt som cirkulerar i mitt huvud & i min värld. Jag kan liksom inte. Det går bara inte, att överhuvudtaget ens vara nära till att få ur mig något utav det som verkligen tynger mig. "Jag vet inte" är såklart något som betyder något, men VAD det betyder, det vet jag tyvärr inte alla gånger. Det är som att jag bara vill plocka ut min hjärna & slå sönder den i småbitar, blotta varje liten millimeter av den vidriga fienden som på riktigt bara FÖRSTÖR den som jag egentligen är. Jag vet inte hur många gånger jag inom loppet av en vecka, har försökt intala mig själv om att fortsätta vara stark - för "det blir bättre". Jag vet inte riktigt vad som ska få mig att stå ut. Jag känner mig mer än underlägsen & tyvärr så låter jag känslorna ta över allt för ofta. Jag har till en viss del råkat trilla över på ett spår som jag vandrat på förut. Det spåret som jag över min död kropp, aldrig mer skulle tillbaka till. Det är dit som mitt sinne per automatik flyr, när saker & ting inte tåls hantera. Det skrämmer mig, jag skrämmer mig, mina tankar skrämmer mig. Låt mig bara få bli den Meryam som jag egentligen är. För det finns inget värre än att känna sig "inte jag", det är på något vis så obehagligt. Jag vill kunna skratta, leva, uppleva, skapa, äventyra, må bra, glömma, vinna & återigen bara kunna få vara mitt riktiga jag... Tanken ger mig kalla kårar, en ångest som heter duga & tankar som ingen förtjänar att tänka. Jag vill ju, men det går inte. Jag vill ju inget annat än att få visa vad jag går för, men när absolut ingenting går som jag vill, så tappar jag hoppet en aning för mycket. Min kropp får ta så oerhört mycket stryk ifrån mig, dom den inte förtjänar. För & främst allt de destruktiva som jag utsätter den för. Alla mediciner. Mitt hjärta som får jobba ihjäl mig för varje gång som jag får panikångest. Mina lungor som måste andas in innan de ens har hunnit andas ut. Det är så oerhört vidrigt, fascinerande & läskigt hur kroppen tar & hanterar det som händer med ens psyke. Jag är som sagt för tillfället väldigt uppgiven & känner för det mesta bara att allt är hopplöst. Jag ber om styrka, om mod, om klarhet, om struktur & jag ber framförallt om ny motivation... Jag önskar att det gick att förklara, det som jag känner & det som jag tänker, men jag kan inte säga annat än att precis allt, bara är fruktansvärt negativt & mörkt. Jag vill kunna få sova en hel natt, kunna få skratta & känna glädje, utan att behöva vara rädd för ångesten, kunna få gå en dag utan att gråta hysteriskt så fort det minsta lilla går fel. Jag vill kunna längta, drömma & få känna något annat än en tyngd på mina axlar. Jag får inte ut mina känslor & om natten då jag gråter sådär hysteriskt, så vill jag inget annat än att få tömma mig på all den skiten. Min kudde blir mitt plank, men det tar mest bara emot tårar & mina hjälplösa skrik. I min ensamma tystnad så är jag mer död än levande & jag vill inte ha det så.... jag vill börja leva nu & helst igår.