Alla kan inte & somliga vill inte

Jag är så medveten, så väl medveten om hur allt ska se ut, hur allt ska verka vara. Jag vet hur det går till & jag kan det utantill nu. Jag vet vilka knappar som tåls trycka på & vilka som jag helt ska låta bli, för jag har lärt mig, men det har ingen någon aning om. Jag vet vad jag gör, men jag vet ändå inte vad som händer. Det går fort, jag tänker inte, jag stänger av, blundar & låter allt bli som det blir. Jag gör inget motstånd, det blir bara värre. Jag låter allt få rinna ut, det blir nog bäst så. Det ilar igenom hela kroppen, känslan av att aldrig vara bra nog för något. Vad hände med mina drömmar? Har dom slocknat, lämnat mig, blivit vilsna i allt som kom emellan? Jag har några få riktlinjer som jag stävar efter allt följa, men balansen är dålig & oj, jag vinglar mig fram, men det går, jag tar mig nog fram lite, trots allt. Även den minsta segern bör aldrig tas för givet, utan varje seger måste uppmuntras & få applåder. För målet är egentligen ingenting, utan det är trots allt vägen dit som är det allra viktigaste & mest betydelsefull! Så måste låta, för annars blir det omöjligt. Att stanna upp istället för att bara rusa fram, att våga tro & hoppas istället för att hela tiden tveka. Min psykolog sa något väldigt tänkbart & klokt till mig; - Om två människor ska hoppa fallskärm ifrån ett flygplan. Den första är jätte exalterad & vill verkligen göra det här, ingen tvekan om saken & dessutom är han stencool, så detta är ingen grej. Han står redo & fortfarande så är han inte alls nervös & så hoppar han glatt ut ifrån planet, överlycklig & känner sig fri som en fågel. Sedan kommer människa nummer 2 & ska hoppa,bmen han är fullständigt livrädd & blir så nervös när det väl kommer fram till kritan. Skräckslagen är vad den människan är när det är dags för att hoppa. 1,2,3 & han hoppar ut i det fria med världens ångest, liksom "vad håller jag på med!?". Efter att min psykolog hade berättat detta för mig så frågade hon; - "Vem utav dessa två var modigast?" Varpå jag svara, "den första så klart!", utan att förstå varför. Men så förklarade hon det hela & då förstod jag. Såklart det är den skräckslagna människan som är modigast. Han var så rädd men ÄNDÅ så gjorde han det, till skillnad ifrån människa 1 som utan problem bara hoppade, stencool, ingen stor grej för honom som sagt. Människa 2 övervann sin rädsla & väl nere på marken så finns ingen ånger, för nu var det ju gjort, han tog hem segern över sig själv. Han överlevde & såklart att stoltheten glänser då. Vad jag vill säga är det att ibland så måste man bara göra, utan att faktiskt tänka & känna så mycket. Ibland går saker & ting så lättsamt & smidigt, men ibland så måste man också utsätta sig för sina rädslor. Jag är långt ifrån den som gör saker i "onödan", utan jag spar väldigt länge & det i sig kan jag tycka är både bra & dåligt. Prioritering är vad jag måste göra hela tiden, varje dag. Att försöka lägga det verkligen viktigaste först, för att sedan se vad som blir över & vad jag kan göra av det. Att försöka tänka vad som blir mest optimalt, samtidigt som jag måste ta hänsyn till så mycket annat på en & samma gång. Det är ingen lätt lek, men jag VET att det kommer att hjälpa mig, även fast det känns surt i nuläget, så vet jag för det mesta vad som blir lämpligast. Att sätta för mycket press på mig själv är inte något alternativ, det vet jag vid det här laget & helt ärligt så anser jag att jag har blivit lite bättre på det. Jag kommer inte att komma någonstans med att ständigt bara utmana mig själv för mycket, utan en sak i taget & en dag i taget är precis vad jag måste försöka med. Jag säger INTE, att detta är något som är hur lätt som helst, absolut inte & det vet nog dom flesta. Utan det jag säger är att jag är sååå medveten om detta & just därför så måste jag verkligen försöka med att bara lyda det. Jag har inga superkrafter, jag är inte alltid rättvis, varken med mig själv eller annat. Jag kan vara hemsk emot mig själv & jag kan vägra inse det faktum som faktiskt är. Att bara se det så, det känner jag inte är något alternativ ifall jag någonsin vill ta mig framåt. Jag har fler än två sidor & det gäller för mig att verkligen välja rätt, för att få det resultat som jag strävar efter & kämpar för.Jag famlar omkring på helt fel ställen ibland & jag tar många dåliga beslut, medvetet såväl som omedvetet. Men så är det & så får det vara, för jag känner inte att det på något sätt skulle vara rimligt om jag inte alls visade hur det faktiskt är eller om jag inte gick efter hur det faktiskt känns vissa gånger. Jag får väl skämmas bäst jag vill, för jag måste lära mig att våga stå på mig. Jag kan inte gå omkring & begränsa mig själv, utan det får helt enkelt dukas upp precis som det är. Jag har inget att dölja, för det här är nämligen jag & tyvärr så kan jag inte göra något annat än att försöka lära mig att leva med mig själv. Jag gör det på mitt alldeles egna sätt & om det sedan finns någon som anser att det är något fel i det, så får den tycka det. Jag förhåller mig mer än gärna till det som är, men går det över min gräns så viker jag av & det är jag också ärlig med att säga.Jag vet inte riktgt vart jag vill komma, men där emot så vet jag att det ligger något bakom allt detta & det är den här eviga frustrationen, desperationen efter att få något att se klart ut. Jag kan inte släppa den där viljan som bara skriker att "men förstå bara!!!". Det krävs så mycket mod av mig, blottning hit & blottning dit. Hur hade jag ens klarat av att leva om det inte vore för att jag är öppen inför i princip allt & alla på ett eller annat sätt? Oftast så ligger det alltid ett budskap i allt det jag säger, gör eller visar. I mina så kallade "avvikande beteenden" så ligger det allt ifrån sorg till rop på hjälp. Så bara för att jag är öppen, så betyder det inte att jag alltid säger något konkret, eller ger något konkret svar på en fråga. Men ju mer mottagligt en människa är, desto lättare blir det för mig att kunna framför något som för mig egentligen är skitsvårt. Jag hatar att ljuga, men det är tyvärr så som jag har tagit mig igenom det mesta, mina första 15 år. Idag så väljer jag sanningen så långt det går, det gör jag verkligen. För jag vet att ärlighet varar längst. En dag så ska jag bli stark, eller kanske till & med starkare. Det är namnet på min väg "Här blir du stark".