Alla har inte alls det...

Jag önskar att jag på något sätt kunde visa dig min verklighet, så att du fick se vad som egentligen snurrar i min värld för varje gång som jag misslyckas med något. Jag önskar att jag kunde förklara för dig så att du förstod att för varje gång som jag faller samman och allt framstår som en katastrof utifrån mitt agerande, så är det för mig en katastrof, på riktigt. Jag önskar att jag kunde visa dig hur otroligt fort alltid snurrar i min värld, mitt tempo är långt ifrån ”det vanliga” och min hjärna fungerar inte riktigt som en ”frisk” hjärna. Jag önskar att jag på något sätt kunde få ge dig lite av all den smärtan, all den stress, press, ångest, ovisshet, skam, skuld och all min frustration, så att du bara för en minut, fick uppleva det som jag dagligen upplever och det som jag dagligen kämpar med. Så att du fick känna den katastrof som jag ständigt måste övervinna. Jag önskar att du på något sätt kunde förstå, att när jag säger att jag inte kan, så kan jag inte för att jag inte vill, utan jag kan inte för att jag inte kan. Jag önskar att du förstod, att vissa gånger som du påpekar att jag är arg, och jag är inte reagerar som du tänkt dig, så är det så mycket annat som ligger bakom det. Mina känslor är så intensiva, så starka och hotande för mig och dem går inte att tysta, vare sig jag vill eller inte. Jag önskar att du kunde se det som inte syns men det som trots allt ändå finns där. Att du kunde se allt det som jag döljer, det som inte kommer ut, men som ändå känns i mig i varje andetag som jag tar. Jag önskar att du kunde genomskåda mig, så att jag varje gång slapp känna skulden över att inte kunna förklara för dig vad det är som tynger mig. Jag kan inte alla gånger ge dig ett enkelt och konkret svar på varför jag gråter, för inom mig så pågår bara ett krig och jag är ett offer i det kriget. Jag är bara rädd och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Jag önskar att du istället för att bli arg och irriterad på mig, kunde förstå att jag inte gör allt med flit, att jag faktiskt bara känner mig väldigt ensam och maktlös. Jag önskar att du kunde ta initiativ till att tänka om två extra gånger innan du faktiskt sårar mig. En gång extra för dig och en för mig.Jag önskar att du kunde känna ivern som ständigt ligger och pyr inom mig, det som både tar all energi av mig innan dagen ens är slut och det som ger mig mer energi än vad jag behöver. Jag önskar att du kunde få uppleva en hetsig och krävande situation ifrån mitt perspektiv och att du kunde förstå att för varje gång som jag blir obekväm i en social situation så är jag inte otrevlig eller bitter, för det är faktiskt paniken i min kropp och fokuset att försöka ta mig ur situationen så fort som möjligt, som styr mig då. Jag önskar att du kunde förstå att när jag blir ledsen, så blir jag inte ledsen, jag går sönder, jag blir förstörd. Jag blir inte arg, jag blir hysterisk, galen, vanvettig. Jag blir inte glad, jag blir överlycklig, sådär att jag nästan bubblar över och skulle kunna skutta högre än en galen känguru. Jag önskar att du kunde förstå att mina känslor är ett avgörande, mina känslor har inget stopp, inga begränsningar. Jag önskar att du kunde förstå, att för varje gång som du försöker att stoppa mig, hindra mig ifrån att gå framåt eller stänga av mina känslor, så kommer du att såra mig. Mina känslor måste få utlopp, för annars så exploderar jag. Jag är inte ond, inte trotsig, inte orättvis, otrevlig, uppkäftig, envis eller galen, jag är bara en extra känslig och en ”extra allt” individ. Så varje gång som du tänker hoppa på mig, tillrättavisa mig, stoppa mig, varna mig, tysta mig eller hålla fast mig, påminn då dig själv, att i denna situation så försöker jag redan att överleva en strid, en storm, en katastrof. Du måste förstå att jag redan känner skulden, skammen och frustrationen över en viss situation och kommer du då med ditt oförstånd som hos mig lägger sig som ett 10 kg tungt stenblock över mig, så blir det inte bättre. Jag kan inte släppa, gå vidare, avstå eller förminska, för den kapaciteten finns inte hos mig. Ogräset som många vill ha bort, har jag inte tid eller ork till att gallra bort så jag låter det växa kvar och tillslut blir det så mycket att de fina blommorna knappt syns. Lite så är jag, för jag kan inte rensa bort det som inte behövs, det som inte är nödvändigt och som tar min energi vare sig jag vill eller inte. Medan du med nästan ren reflex bara kan filtrera bort allt det onödiga som bara tar energi och är i vägen så samlar jag omedvetet istället på mig allt det. Stort eller litet, högt eller lågt, det finns inte i min värld. Antingen är det ON eller så är det OFF - "upp som en sol och ner som en pannkaka."Påstå inte att ”alla har en släng av denna sjuka” för så är det inte. Jag har inte alltid DAMP, jag tål inte stress, jag orkar inte köra intensivt, jag kan inte ”bara släppa”, jag är inte medvetet alltid på min vakt. Jag vill inte bli förminskad, bortförklarad eller hånad och det är precis vad du gör emot mig, när du säger att ”alla” är lite som jag –JAG, vill bli accepterad. Förminska inte mina känslor, mina tankar och mitt agerande för det får mig bara att drunkna i havet av värdelöshet och skam. Inget står skrivet i min panna och någon som inte känner mig skulle aldrig kunna se eller ana att jag bär denna diagnos, för "den syns ju inte så då finns den ju inte" eller hur var det nu?  JO DEN FINNS!! Jag har inte alltid men ibland, ADHD fysiskt och det lär ju märkas – det mesta av min ADHD, är psykiskt och den stora delen, ser inte DU men den känner JAG!!Jag önskar att du, kunde förstå att jag inte är som dig eller som någon annan. Jag är inte Lisa med ADHD, Sofia med ADHD, Sandra med ADHD eller Josefin med ADHD - För, jag är Meryam, med MIN, underbara jävla ADHD!!