”-ALLA barn har rätt till ett drägligt liv..”

En del barn far oerhört illa av att skyfflas mellan föräldrarnas olika världar, när föräldrarna t.ex. har gått isär/separerat. Är det då verkligen barnens bästa som samhället alltid tänker på & ser till? Nej. Så fan heller; NEJ. NEJ. NEJ!! Men varför? VARFÖR ÄR DET SÅ??? Det kallas välfärd, omsorg, trots att VUXNA(!) medvetet gör deras egna barn så illa! Tappra barn, utsatta barn. Oskyldiga barn. Barn som far illa, men som klarar sig ändå. Ensamma. Modiga. Kreativa. Barn, som trots ett helvete till barndom, så småningom hittar rätt i livet ändå. Vet ni? Det är ett förfärligt, orimligt, högt pris, för ett litet, stackars barn att behöva betala. Jag har fått betala ett sådant pris & tro mig, inget barn, jag sa; -INGET BARN(!!) SKA BEHÖVA BETALA DETTA PRISET.. Det sker dagligen i Sverige, att barn far illa på alla olika tänkbara sätt, i sina hem. Psykiskt såväl som fysiskt våld, föräldrar som missbrukar, sexuella övergrepp & allt där emellan. Vissa barn ropar så högt & tydligt efter hjälp. Så gott som ett barn kan, utifrån deras förmåga att uttrycka ett rop på hjälp, för tänk nu såhär: Dom är trots allt bara BARN! Det finns barn som i princip pratar klarspråk. Vad dom barnen där emot har då, är en omgivning som BLUNDAR för deras, för barnets rop på hjälp! Det bara ringer om varningsklockorna, men ÄNDÅ så blundar barnets omgivning för det!? Sen så finns det dom barnen som är utsatta för ett ”mer brutalt våld” i hemmet, (allt våld är brutalt om ni frågar mig, men ja, ni förstår nog vad jag menar). Så brutalt att barnen inte vågar annat än att dölja allt det som sker bakom deras ytterdörr, hemma hos dem. Barn som gråter sig till sömns, barn som ligger vakna om nätterna & undrar vad det är för fel på dem. Barn som undrar vad dom har gjort för fel, varför mamma & pappa skriker på varandra, bråkar. Inget är som det brukar för barnen & allt som dom tänker, är att det är dom, barnen, som har gjort något fel! Skulden, ångern & frågorna utan svar, blir barnets börda att bära.  Oskyldiga, maktlösa, kärleksfulla, älskade små liv, som får utstå så mycket hat, så mycket smärta & så jävla mycket misär! Så små liv som får utstå så mycket skit, ENBART för att vuxna människor, föräldrar, samhället - vägrar att se åt det hållet, där ett eller flera ensamma barn, står & skriker efter hjälp. Ett barns ord, är något utav de sannaste som existerar, i vår stora vida värld. Ett barn förtjänar all kärlek, all uppmärksamhet, ett tryggt hem, föräldrar som bryr sig & som ger barnen den omsorg de behöver. Inget barn förtjänar misär. Inget barn väljer att födas, inget barn (ingen individ överhuvudtaget) väljer sina föräldrar, så är det. Men just därför så är det för mig, så otroligt viktigt att var och en i vårt (skeva) samhälle, tar sitt ansvar som medmänniska. Har man minsta lilla misstanke om att ett barn far illa, vad gör man då? Jo, man AGERAR! Du kan aldrig uttrycka din oro en gång för mycket eller agera en gång för mycket, om du misstänker att ett barn far illa. Däremot så kan du agera en gång för lite.. Det är sååå  mycket lättare, att fånga upp ett litet barn ”i god tid”, än att jaga & knappt ens få tag, på en trasig & uppgiven tonåring. Jag var ett utsatt barn. Ett trasigt barn. Jag var en trasig tonåring. Jag ÄR en vuxen, väldigt trasig individ.. Jag fick inte rätt hjälp, i rätt tid. Jag har, så länge jag kan minnas, i alla år kallats och känt mig; annorlunda, besvärlig, jobbig, trotsig, uppkäftig, dramatisk, färglös, iakttagen, känslig, obekräftad, överspelad, krävande, arg, svår. Och sist men inte minst, även kallat; -PTSD, ADHD, Borderline, Ångest, Depression. Trasigt barn..  Liksom, varje gång ett barn far illa så ser jag tillbaka & minns.. Jag tänker, vem är de vuxna, att trycka ner ett barn? Era egna eller andras. Några växer upp, men... alldeles för många, ger upp. Tar sina liv. Vi som lever, vi önskar ständigt att vi kunde glömma. Allt vi vill, är att glömma. Men vi kan inte, glömma... Det sitter så djupt inom oss. Vi, vi som en gång var och eller är, de utsatta barnen. Vi som är präglade av misären. Vi, barn som blivit nedtryckta, som är underlägsna, svaga, sköra, små, men ändå så otroligt starka & modiga själar. Ett utsatt barn, är stark & modig. Men på helt fel sätt. Ett barn ska vara stark i sig själv & modig inför utmaningar som hör till att vara ett barn. Ett barn ska inte behöva vara stark på grund utav att föräldrarna skapar kaos eller gör barnet illa. Ett barn ska inte behöva vara modig i och med att gå runt & bära på en fasad, för att skydda föräldrarna. Ett barn vet i de flesta fallen, inget annat än att älskar sina föräldrar. Ett barn är rätt lätt att ”ruta in”, så att säga. Barn som lever i fel/farlig miljö, är rätt länge inte medveten om att miljön som barnet lever i, inte är rättvis & att den miljön är så långt ifrån vad barnet egentligen har rätt till & förtjänar. Hänger ni med?  Alla barn, är lika mycket värda. Alla barn ska ha rätt till en dräglig uppväxt - trots en odräglig miljö/omgivning. Det är just därför man som medmänniska, måste våga stå på sig. Du som är vuxen, du som äger ett hjärta; DU, måste måste säga till, sätta stopp! OM du ser något hos ett barn, som DU anser, är ett t.ex. ”avvikande beteende” hos ett barn. Man kan INTE i första taget, lägga ett sådant ansvar på ett barn. Det är inte okej, det är inte rimligt någonstans att förvänta sig & eller tro, att alla barn har förmågan att säga till om något hemma är fel, om barnet far illa i sitt hem. Det är dom vuxna, samhället, som har det ansvaret & INTE, ett barn!! Dom flesta vuxna människorna kan prata för sig, om det nu inte handlar om något brutalt, t.ex. våld i hemmet, så som i mitt fall. I mitt fall där mamma i princip var tvungen att välja mellan att riskera att förlora oss barn, eller att själv bli dräpt av psykopaten vi levde med. Mamma ville rädda oss, hon ville INTE att JAG, skulle behöva ta tag i det hela & sätta dit våran så kallade ”pappa”. Men hon hade inget val & den enda utvägen som jag såg för oss, var att jag handlade på impuls & hoppades på att ödet ville ha oss alla vid liv. Vilket ödet uppenbarligen ville. Det kunde lika gärna ha slutat betydligt, betydligt värre än vad det gjorde... för detta slutade i vårt fall, ändå rätt så skyddat & stabilt, om man ska se på det stora hela!  Jag önskar av hela mitt hjärta, att du som nu har läst detta, att det har gett dig något. Att Du som vet med dig att ett barn far illa, men att du är osäker i om du ska agera eller ej. Jag hoppas att svaret på den frågan blev uppenbar för dig nu. Om jag fick en enda önskan som skulle gå i uppfyllelse, så skulle den önskan vara; Att alla barn fick den kärleken, värmen, kramarna & tiden, som dom har rätt till, som dom behöver för att kunna utvecklas till kloka & starka individer! Det är så otroligt mycket som jag skulle vilja ändra på, gällande omsorgen som samhället (Socialtjänsten) är skyldiga att ge, de barn som inte får någon omsorg av sina föräldrar, i sitt hem... Det är ett orättvist samhälle vi lever i, med orimliga krav på barn & unga. Skeva riktlinjer gällande att hantera barn som far illa & ungdomar som en gång i tiden for illa av andra (föräldrar), men som sedan i tonåren gör sig själva illa, på grund utav sin barndom. På grund utav att ingen vuxen såg eller hörde deras rop på hjälp, när de var barn.  En sak ska ni veta; -Det finns inte många saker som berör mig & påverkar mig såhär pass mycket känslomässigt.. Men att se sig själv, som det trasiga lilla barnet man var - i ett annat barn.. det ska ni veta, det är jävligt smärtsam & det gör så obeskrivligt, förfärligt ont. Jag gråter för & med, alla dessa ensamma barnen. Jag önskar enbart att ALLA barn, att varje litet barn kunde förstå att det inte är dom själva det är fel på, att det inte är dom som har gjort något fel, att dom är älskade & värdefulla. Det är de vuxnas fel, det är samhällets ansvar - INTE BARNENS!! Punkt slut.