Aldrig att livet skulle vara enkelt..

Ibland så önskar jag att man bara på något sätt kunde förutse vad som komma skall. Jag lever sällan i nutiden, utan mer i då & framtid. Jag vet att det inte precis underlättar för mig, men helt ärligt så tror jag att det tyvärr är såhär jag kommer få leva - tills eller om, jag ens lär mig leva med mig själv... Rädd & osäker, hela tiden. Jag blir galen. Jag tänker alldeles för mycket på ingenting & jag bygger upp de allra mäktigaste katastroftankarna, någonsin. Jag vill mer än vad jag klarar av just nu & allt slutar i en enda stor frustration - jag kan ingenting... Jag vet vissa dagar inte hur jag ens en gång ska bete mig, för jag känner inget. Jag har inget att utgå ifrån & jag vet ingen skillnad från den ena dagen till den andra, för jag har vant mig med dessa skavande skorna. Liksom tappat bort mina egna känslor & då blir ingenting speciellt bra, för utan dem så är jag ingenting. Jag är tom. Jag har försökt skriva, men direkt jag har börjat så vet jag efter andra meningen inte längre vad jag ska skriva, tomheten ekar inom mig.. Tomheten har inget innehåll, förutom ekot. Jag faller ihop, ställer mig upp & tittar mig omkring för att hitta något att skrapa ihop. Det finns inget. Jag är ju tom, det glömde jag visst. Jag gråter utan anledning. Jag gråter inte alls. Jag har fått känna, lida.. Jag har blivit förnedrad, inte förstådd, en gång för mycket.. Varför kan jag inte göra om & göra rätt? Istället för att göra om & göra fel, igen? Att jag inte lär mig. Jag vet redan allt som sägs, för jag har hört det så många gånger förr. Jag vet redan allt & det gör redan ont, jag vill inte längre än så här.  Allt går i vågor, så vissa gånger så lyckas jag klara mig ganska så bra, men andra gånger, så drunknar jag. Tappar andan, sjunker ner till botten. Vågorna fortsätter att våga, utan mig. Jag lämnar land. Jag lämnar ytan. När får jag känna mig levande nästa gång? Är detta vad som kallas för "efter regn kommer solsken"?. Jag går & går, men jag tycks aldrig komma mig någonstans, varför? Gör jag fel? Ja, det är nog inte helt omöjligt. Det gör bara ont, energibristen, motivationen som inte finns, tröttheten. Jag känner mig förlamad, som om jag vore omsluten av ormar, som inte vill något annat än att komma åt mig, för att sedan kväva mig, långsamt. Jag är ledsen, men jag känner inte att jag har något att ge just nu.. Jag är nog inte närvarande för tillfället & jag vet inte hur länge till jag är frånvarande. Men en sak är då säker; -Det är tungt, så jävla tungt just nu...