Aldrig, aldrig...

Aldrig, sa jag och bad till gud att jag inte menade vad jag sa. Aldrig, sa jag, med en sådan bestämd stämma att det kunde flytta berg och ändå fanns det en del inom mig som hoppades att de bergen aldrig skulle förflyttas. Aldrig, sa jag, med en sådan övertygelse att det hade kunnat konvertera jordens befolkning. Aldrig, sa jag, så högt att det hördes över ekvatorn. Aldrig, sa jag.  Aldrig att jag kommer kunna leva med det här. Aldrig, sa jag, och slog ner kilen så djupt att det skulle ta år att rubba den. Aldrig, sa jag, och dementerade alla försök till invändningar. Aldrig, sa jag, och ignorerade mina organs vädjan till förlikning och förändring. Aldrig, sa jag, och vände ryggen åt framtiden. Aldrig, sa jag.  Aldrig att jag kommer att stå ut med det här. Aldrig, sa jag, och hoppades innerligt att någon skulle se igenom mina försök till att lura nervsystemet. Aldrig, sa jag, och våndades inför att omgivningen kanske trodde på mina domderade lögner. Aldrig, sa jag, och önskade att någon skulle radera det ordet från mitt vokabulär. Aldrig, sa jag, och fruktade att min beslutsamhet skulle förgöra mig. Aldrig, sa jag.  Aldrig, sa jag, att mitt liv kan bli meningsfullt. Aldrig, sa jag, att jag tänker leva med det här.  Aldrig, sa jag, och hoppades att jag aldrig skulle ha rätt...